Joru, så är det faktiskt – ingenting slår att ha bra grejer att jobba med.

Jag kan inte hålla i en hammare utan att göra åverkan på mig själv och allmän egendom, men jag vågar ändå kalla mig för något av en toolfreak. Inte så att jag prompt måste ha och känner ”behov av” alla gadgets som existerar i sinnevärlden – men jag är åtminstone tillräckligt mycket tool-freak för att vara kräsen kring de prylar jag faktiskt behöver.

El Maco har väl på många sätt varit ett undantag från den regeln. Han har strulat, bråkat, krånglat och rent allmänt satt sig på tvären sen den dagen – det var i mars 2008, för övrigt – han kom till mig och jag ömt packade upp honom ur hans äppeldekorerade kartong. Men jag har älskat honom ändå. Han har ju ändå alltid varit min El Maco.

Jag började fundera på det här inlägget i onsdags, sen kom saker emellan och jag skrev aldrig klart det. På torsdagen avslutades mitt skolarbete abrupt med att jag fick kasta El Maco i bilen och köra i ilfart till akutverkstaden. Då hade jag bara haft Google Chrome, Skype och i övrigt inga andra program igång i ett par timmar, ändå var El Maco så varm att jag kunnat steka ägg på tangentbordet om jag velat.

Folk brukar förnumstigt tala om för mig att ”laptoppar ska bli varma” och att jag bara lägger märke till det för att jag har den i knät. Mmm, visst. Jag har datorn på skrivbordet, och jag vet skillnad på normalt varm och inte-normalt varm. Det här är definitivt ett ”inte”-fall.

Diagnosen den här gången – skadat moderkort, igen. Det byttes senast i juli. Vad det är som gör att just El Maco bränner moderkort lika ofta som en hackare byter kalsonger har jag ingen aning om, på verkstan kunde de inte svara på det heller. De bara skickar efter ett nytt och menar att det ju ändå inte kostar något, eftersom det går på garantin. (Exakt vilken garanti de menar vete tusan, El Maco är 3,5 år gammal, så någon garanti har han inte haft på länge. Men jag biter inte den hand som föder mig, eller åtminstone byter moderkort gratis.)

Men det börjar bli uppenbart att El Macos hälsa är vacklande. Kroniskt vacklande. Han behöver helt enkelt förtidspensioneras. (Ja, förtidspension – jag hade nog tänkt att han skulle hålla ett bra tag längre… Oavsett att ”alla andra” byter datorer som… ja, ni vet.)

Minns ni när jag köpte honom? Ett evigt tjatande, gnetande och resonerande. Mac eller PC? Vit eller svart? (Ja, det var egentligen inte förrän närmast vid köpögonblicket jag bestämde mig för att investera i en dyrare, större, bättre macbook pro – i silvergrått.) Att det absolut, utan tvivel och icke förhandlingsbart, skulle vara en laptop var egentligen det enda jag var säker på. Nu, 3,5 år senare, när jag ska köpa en ersättningsdator för Maco – är det en stationär jag tittar på. Igen.

Jag får allsköns fåniga kommentarer om att jag väljer bort flexibiliteten och bärbarheten – för något så mesigt som mer prestanda för mindre slant. För så är det faktiskt. Även om laptopparna är rejält uppgraderade numera i jämförelse med vad som var höga prestanda när El Maco föddes, så är det mer juice i de stationära. Rätt ordentligt mer. Och de kostar mindre. Antagligen är jag en smula skadad efter att ha haft en ständigt tjurig, ständigt krånglande laptop, som gett mig ”snurrande badbollen” vid varje chans han fått. Men den här gången vill jag ha en dator som orkar hänga med, ÄVEN om jag får för mig att jobba i ALLA program jag äger, samtidigt!

Och så får jag kommentarer om att jag köper en Mac igen, efter allt strul med El Maco. Men det gör jag – utan att fundera så mycket på saken faktiskt. Jag trivs helt enkelt med gränssnittet på Mac. En skitsak för många, men avgörande för mig. Trivsel. Jag trivs med den. Jag skulle garanterat lära mig att jobba på en Windowsburk igen, lite övergångskrångel bara innan man lärt om och vant sig. Och jag hör inte till de mac-användare som tror att macarna fortfarande är SÅ tekniskt överlägsna. Det är bra grejer – men det går säkert att göra lika bra till billigare peng med windows som operativsystem. Fine. I’m a sucker. Men jag betalar faktiskt för att få fortsätta jobba med ett system jag trivs i.

Fast det är verkligen en process att komma sig för att trycka på köpknappen för en dator som kommer att gå löst på 16.000 – MED studentrabatt. *host* Och jag hoppas förstås fortfarande att El Maco ska bli i skick som ny när han kommer hem efter moderkortbytet på tisdag. Fast pensioneras måste han nog ändå…

Ah, förresten – innan nån kommer med ytterligare fåniga kommentarer om att bära runt på stationära datorer (jorå, jag har fått såna också. I plural), så kan jag meddela att jag nog kommer att utöka maskinparken lite också. Inte just nu, men på lite sikt.

Mer om den investeringen en annan gång dock. En process i taget.

***

Och allt det här var förstås egentligen bara ett omständigt sätt att säga: Att jag inte bloggar så mycket just nu beror delvis på att jag har lite problem med maskinparken, men att jag hoppas kunna återgå till ordinarie sändningar inom kort!