När jag smygstartar sommarstädningen, förvisso ganska ostrukturerat och utan det djäfvlaranamma som uppgiften antagligen kräver, slår det mig att städning ibland handlar om förlåtelse. Jag menar inte veckostädningen nu – den håller sig förhoppningsvis på ett mindre existentiellt plan – men den där stora Nu Ska Den Gamla Skiten UT Och Det Nya Livet In-städningen, som inbegriper att man tar fram stora svarta sopsäckar och rensar ut saker som inte ryms i Visionen om Ett Nytt Liv.

Förlåtelse…? Ja, förlåtelse. Förlåtelse för gamla begångna misstag, för personliga svagheter, tillkortakommanden – och regelrätta felköp.

”Jamen den var ju så dyr!” tänker vi, som om vi på företagsekonomiskt vis inbillar oss att så länge vi behåller saken är kostnaden så att säga orealiserad, och går därmed att fiffla bort i livsbokföringen.

Jag vill påstå att kostnaden inte bara är realiserad, trots att sakerna vi samlat på oss står så prydligt uppradade i våra skåp och samlar damm. Jag vill påstå att så länge de står där, dras den där kostnaden från våra energikonton som ett jävla autgiro, och vi betalar vårt felköp om, och om, och om igen. För att vi förvägrar oss själva förlåtelsen för att vi är mänskliga och gör fel ibland.

Det där gäller att komma ihåg när man sommarstädar.

Fast det gäller förstås för allt annat vi gör också. Förlåtelse – och sen gå vidare.