När mina studier var över i våras, var det läsandet jag längtade till; bokläsandet, skönlitteraturen – i motsats till kurslitteratur och sidoanteckningar. Missförstå inte: Jag älskar fortfarande att läsa facklitteratur, med överstrykningspenna och postit-block till hands, enbart för nöjet att lära något nytt, bredda ett perspektiv. Men min längtan handlade om den ”onyttiga” läsningen, att läsa utan syfte, läsning utan någon annan funktion än nöjet i stunden.

För att lyckas med studierna var jag tvungen att vänja mig vid att sökläsa effektivt och med ett syfte. Med fokus framåt. Hur kan jag använda det här? Och det här? Och…

Det är väl en egenhet jag har, lite på gott och ont, detta att ständigt vara på väg framåt. ”Här är jag nu, visst visst – men sen då?” Fokus framåt, alltid. Att läsa skönlitteratur är för mig en övning i mindfulness – att låta stunden, upplevelsen, här och nu, ta plats. I mig. Förankra mig.

Att hitta tillbaka till skönlitteraturen övar mig i att läsa mindfullt, och det i sin tur öppnar vägar som inte rymdes i det effektiva, framåtlutade läsandet. Det öppnar mig, som man öppnar ett sommarboende efter en lång vinter. Huset är gistet, det knakar och knäpper i fogarna, dammet ruvar i mörka hörn. Men det vänder, med ljus och ny luft och liv som vaknar upp om våren.

Än finns det kvar i mig – läshungern, pinnjakten, det sneglande ögat efter nästa bok, fast jag fortfarande har halva kvar av den jag läser nu, driften att börja läsa flera böcker parallellt. Men böckerna gör sitt jobb ändå, sipprar in i mig och fyller de där dammiga vinterhörnen med röster, känslor, berättelser. Kalibrerar om mig, flyttar fokus från ”alltid framåt” till ”här och nu”.

Kanske ’spring is coming’ ändå…?