En gång i urtiden, när äldstingen var alldeles nyfödd och vi föräldrar var i princip lika nykläckta vi, i föräldraroller och familjesituationen och alltihop, skulle vi göra vår allra första utflykt som familj. Vi skulle åka till Kolmården, och maken skulle göra piroger att ta med som matsäck, för piroger skulle det vara på utflykt.
Sällan har ett kök osat så mycket svavel som när de fördömda pirogerna skulle tillagas – alltmedan jag satt i soffan och hetsammade, mer hormonstinn än mjölkdito. Och vi har skrattat åt pirogerna ända sedan dess.
Men nu inför semestern, 11 år senare, fick jag plötsligt för mig att göra piroger. Vi har en bra bit att köra och Autobahns vägkrogar lämnar en del övrigt att önska, i synnerhet om man som jag är en smula kräsen med vad man äter. Och ska man på utflykt ska det ju vara piroger, det vet ju alla. Dessutom tänkte jag, mitt arma nöt, att jag skulle visa maken hur man bakar piroger utan att köket osar svavel så gusigförbarme…
Åh, behöver jag ens förtälja den osaliga – svavelosande – fortsättningen? Nej. Jag tror jag skonar er, med ett resignerat muttrande: Vi och våra jävla piroger…