Men allvarligt talat, Livet… (Eller ödet, slumpen, försynen eller vilket tusan det nu är som bestämmer grejer här i världen.) Nu får ni väl ändå ta och lugna ner er några hekto, va? Enough is enough, vad är det ni försöker säga mig egentligen? Har jag drabbats av dålig karma, eller vad är det?

De senaste veckorna har varit… en upplevelse. En studie i ren, högoddsad jäkla otur. Jag som inte varit sjuk på evigheter blev givetvis tokförkyld just före årets stora pysselresa till Kolbäck, kämpade mig ändå dit uppbjudande mina sista krafter, hade trevligt så gott jag orkade – och fick sedan 8 kg av mitt bagage stulet/borttappat ur mitt incheckade bagage på Arlanda på vägen hem.

Vet ni vad 8 kg pysselsaker kostar? Det vet snart jag, för flygbolaget – som bemött mig med allt annat än ödmjukhet inför säkerhetshaveriet i att 8 KILO grejer försvinner ur en stängd och incheckad väska – kräver att jag letar fram kvitto på varenda grej,  vilket hittills tagit minst motsvarande tre hela arbetsdagar i anspråk – och jag är långt ifrån färdig. (Jag hade med mig hela min stash med pyssel på resan, allt från verktyg till småsaker köpta online under 10 års tid… Jag måste alltså i princip koppla nästan 10 års mejlbekräftelser till utbetalningar från PayPal eller bankkonto. Hästarbete är bara förnamnet…)

Sen skulle jag till Sverige igen, seminarium och ny kursuppstart. Åka tåg – upp torsdag, hem lördag, med snabbvisiter hos både mor och far när jag ändå var uppe. Och så åt jag lax- och räkmackor på båten på vägen upp, och sen var den helgen förstörd. Drabbades av en hejdundrande matförgiftning, med påföljande vätskebrist och matthet därefter. Snabbt gick det, och lagom tills det var dags att åka hem mådde jag som vanligt igen. Men kurshelgen var ju bortom räddning…

Just nu längtar jag efter några veckor då allt är ”som vanligt”. Går på rutin, liksom. Ungar till skolan, kursjobb, kaffe, träning, middag och läggdags. Du vet – som vanligt. Det som hänt de senaste veckorna är ju bara skitsaker (i mer eller mindre bokstavlig mening) och inget som egentligen är mycket mer än irritationsmoment…

MEN KAN DET BARA LÄGGA AV NU, TACK??

Idag borde jag skriva om internationella kvinnodagen och feminismen som aldrig kommer att gå för långt eftersom det liksom inte riktigt ligger i dess natur, och blotta tanken på en feminism som gått för långt bara är ett uttryck för patriarkatets krampaktiga försök att behålla sin särställning. Men jag är ännu inte riktigt i tillräcklig form för att skriva mer seriöst än såhär, så det får vänta tills bättre tider. Tills jag fått styr på min karma eller vad tusan det nu är som spökar…