Jag missade själva jubileet (det är inget jag högtidlighåller, så jag glömmer vanligtvis bort det), men den 22 december i år var det precis 15 år sedan jag fimpade min sista cigarett. Jag vet precis var jag befann mig och vad klockan var – Drottninggatan i Stockholm kl 18:15, sista fredagen före jul. Jag hade sparat den där sista Marlboron i paketet tills efter en jobbintervju.

(Jag fick inte jobbet, men lika bra var det – för de blev mina kunder på det jobb jag fick istället, och… Nej, jag sörjde verkligen aldrig att jag inte jobbade på det där andra stället. Kort sagt.)

Så, jag kom ut från intervjun – adrenalinrusningen av nervositet och intervjuprestation började klinga av och jag huttrade i vinterkylan. Och tände den där sista cigaretten. Jag tittade på den, visste att det var den sista, och tänkte: ”Jaha, nu gäller det. Nu eller aldrig.”

Jag kämpade i flera år med att försöka sluta, misslyckas, försöka igen. Och igen. Och igen. För varje gång sjunker självförtroendet lite till, lite till, lite till – för ett misslyckande är ett misslyckande, och det känns bara ovärdigt att som intelligent, modern och högfungerande människa vara en sån hjälplös slav till de förbannade nikotinpinnarna. Var jag inte bättre än så? Uppenbarligen inte.

Men den här gången var en sak annorlunda än alla gångerna förut. Idag, femton år senare, är jag fortfarande helt övertygad om att det var detta som avgjorde saken: Jag hade bestämt mig för att det fick bli sista försöket. Antingen fixade jag att sluta den här gången, eller så fick det vara. Nu eller aldrig.

Jag har inte petat på en cigarett sedan den där gången på Drottninggatan, en svinkall kväll under förra millenniets sista skälvande dagar. Sista gången gillt. Det var nära åtskilliga gånger, men varje gång tänkte jag på det där jag sagt mig själv – att det här fick vara sista försöket. Nu eller aldrig. Och jag kunde bara inte ge mig till att aktivt och medvetet välja detta ”aldrig”.

Jag skriver om det här av två skäl. Det är det snart nyår igen, och jag tänker att kanske kan texten hitta fram till någon som står i startgroparna de här dagarna för att välja bort nikotinet 2015. Det är ett skitbra beslut – men kruxet är att det är ett beslut det inte räcker att fatta EN gång. Under den första tiden som nikotinfri kommer du att behöva fatta det beslutet om och om och om igen, flera gånger – hundratals gånger – om dagen. Och för varje gång blir beslutet svårare att ta och argumenten mot ditt beslut ter sig allt rimligare. Du har kanske människor omkring dig som stöttar dig – men de kan inte alltid förstå hur många gånger du aktivt måste fatta ditt beslut, eller hur tungt det är. För dem är beslutet rationellt – för dig är det mycket mer än så.

Det här är förstås olika för alla – hur svårt det är att lägga av, menar jag. Men min erfarenhet är att de framgångshistorier man hör, de handlar alltid om folk som egentligen inte haft så svårt med att sluta. De berättelserna går vanligtvis enligt temat ”en dag vaknade jag upp och hade bestämt mig. Och så slutade jag”. Lucky bastards… De människorna är bara att gratulera. Men deras berättelser hjälper ju inte dig som har en tuffare process att ta dig genom, eller hur? Tvärtom, för de får dig att känna dig värdelös som inte bara kan ”vakna upp en dag” och ha bestämt dig.

Jag tror jag ”vaknade upp och bestämde mig” minst 100 morgnar innan den där decemberdagen för 15 år sedan. Det var inte så enkelt för mig. Men det betydde ju inte att jag inte kunde klara det. Däremot behövde jag acceptera att det inte skulle bli så enkelt som vissa fått det att låta. Det skulle bli jävligt, och jävligt fick det bli.

(När jag tänker efter hade jag faktiskt en livlina till, förutom det där med ”nu eller aldrig”. Jag lovade mig själv att OM jag verkligen vill, så får jag börja igen när jag fyller 65. Hur larvigt som helst, och det fattade jag nog då också – egentligen. Men det hjälpte till att få bort den där ”aldrig mer”-känslan som gör att slutandet känns så övermäktigt. Jag får börja igen, men NU ska jag inte.)

Det handlar egentligen ”bara” (sic!) om att ta sig genom den där tiden, de där första veckorna. Det är kanske de längsta veckorna i ditt liv, men de är ändå bara veckor. De GÅR över. Under den tiden – lova dig själv vad du behöver lova dig för att stå ut, skjut fokus framför dig. För det kommer en tid då du ser klart igen, och löftena har tjänat ut sitt syfte. Allt handlar om att stå ut en liten tid även om den tiden känns ändlös just då. Det är den inte, jag lovar.

***

Det andra skälet till att jag skriver om (och funderar på, framför allt) det här, är att jag nu står inför att bryta en annan vana. Det här är en helt annan grej, ett invant tankemönster snarare än någon mer konkret ovana att jobba bort. Det gör saken svårare på ett sätt – även om jag räknar med en behagligare process den här gången, mer experimentell.

Men att komma åt, ens få syn på, invanda tankemönster man bara är vagt medveten om – förutom att ens hela universum utspelas I dem… Ingen piece of cake precis.

I vissa avseenden påminner det ändå om den där brytningsprocessen jag gick genom för 15 år sedan. Nu eller aldrig.

Det hjälpte då. Jag hoppas att det hjälper nu också.