Jag minns att jag skrev något om det i januari – att snart står vi där igen, med champagneglas och fyrverkeriglitter och förhoppningar om ett Gott Nytt År. Nu är vi där, nästan i alla fall. Schwooosssccchhh. Så går ett år från våra liv och kommer aldrig åter. Tick tack. Tick tack.
Det är den där tiden på året igen – eller en av dem rättare sagt – då jag reflekterar, summerar, samlar ihop och tar nya tag. Jag brukar säga att jag räknar mina år mellan sommarsemestrarna, att somrarna är min tid för reflektion och nystart. Fast vem har sagt att det ena måste utesluta det andra? Jag är en reflekterande natur, och tager sålunda vilka ursäkter för begrundan som bjudes.
Det har varit förhållandevis tyst här under hösten. Kanske kommer det att fortsätta vara det – kanske inte. Vi får se. Jag börjar tröttna lite på att göra som jag brukar, same procedure as every year – och leker med tankar att göra något annat. Tolv och ett halvt år är en lång tid för en blogg, även om den flyttat runt och bott på lite diverse adresser. Det känns lite som att den är färdig. Allt den har att säga är sagt, allt den kan komma på att säga nu har egentligen redan sagts, och upprepningar blir bleka replikor på redan glömda original.
”Om du gör som du brukar, får du det resultat du brukar – fast för varje gång lite sämre än gången före.”
Ni vet min teori om att varje process som upprepas mår bra av att förändras med jämna mellanrum? Den där som handlar om att en process som bara upprepas och upprepas kommer att degenerera sig själv och gradvis förvandlas till ett kadaver av vad den en gång var, eller avsågs vara. Till slut leder den inte längre någon vart alls, bara runt i en ändlös cirkelgång utan vare sig mening eller mål.
Jag tänker rätt mycket på det där just nu.
Ingenting är konstant, inget går att bevara som det är. Varje sekund leder bort från det som var. Om vi än står aldrig så stilla, med ögonen aldrig så hårt hopknipna, är världen utanför ögonlocken ständigt i rörelse. Och om du gör som du brukar, kommer världen du gör det i ändå inte vara densamma.
Så…? Vad nu?
Jag vet inte riktigt. Fast jag börjar så smått komma till slutsatsen att istället för att vänta tills man vet riktigt säkert, kanske det helt enkelt är lika bra att bara börja med att bryta sina gamla mönster – och se vad som händer.
