Kvällar och nätter är enda tiden på dygnet min balkong är dräglig att sitta på på grund av att solen steker på den under hela dagen. I skydd av mörkret däremot, är den ljuvlig – långt in på natten, vilket gjort att jag i princip flyttat ut mina #insomnia-nätter på balkongen den senaste veckan eller så. Balkong, svalka, musik. Något att läsa kanske, eller bara egna tankar.

Inte grubblerier, sådana har jag inte direkt några just nu. Jag har ganska bra koll på hur jag mår och varför, saker jag skulle behöva förändra, vad jag kan göra och vad jag måste lära mig att leva med. Det är en trygghet i sig, själva självinsikten, och acceptansen som följde med i samma paket. Jag har vänt på varenda sten, känner till varenda brist, skörhet och skavank – och jag accepterar dem, allihop. Den här sorten ska vara sån. Och jag gillar den.

Den tryggheten är skön att ta stöd i, när tankarna vandrar in i ömma, sköra trakter. Jag tror egentligen inte på att stoppa saker i malpåsar och tro att de ska försvinna av sig själv, även om jag någon gång skrivit om att vakuumförpacka sina sårigheter och försöka glömma bort dem.

(Jag tror inte på strategin, men jag tror att det möjligen är en smula mänskligt att försöka. Jag tror att de flesta av oss har ett par sådana vakuumpåsar på översta, mörkaste hyllan någonstans… kanske?)

Och jag tror att vissa av de där såren måste man peta i med jämna mellanrum, låta läka och sedan peta igen – därför att perspektivet förändras med läkandet, och vi behöver distansperspektivet för att kunna läka hela vägen längst ner.

För ett antal år sedan hade jag en väninna, som brukade ringa till mig och säga ”Nej, jag ville ingenting, behövde bara en liten dos av Jenny!” Och det lät så fint och smickrande och jag behövde verkligen en vän just då, så jag var bara glad och stolt, att kunna ha något att ge, liksom.

Sen kom det en höst som jag nog utan att ta i alltför mycket kan beskriva som tumultartad och kaotisk. Jag ringde min väninna, bad om hjälp, om stöd och ork, berättade med enorm vånda och heta tårar det allra mörkaste och sköraste jag hade. Men hon hade inte tid, jag hade ringt olägligt. Vi fick höras av en annan gång, sa hon.

Kort därefter tog vänskapen slut, på grund av en skitbagatell. Jag har egentligen aldrig trott på att det var skitbagatellen det handlade om – men när jag frågade fick jag inget svar.

Det här är ett sådant tema som jag kommer tillbaka till, om och om igen. Jag måste liksom peta i det, för det är bara på ytan det är läkt, längst nere i såret blöder det fortfarande. Idag sörjer jag mest när jag ser hur det där påverkat mig, min förmåga att känna tillit, och dela förtroenden med andra.

Å ena sidan känner jag idag att jag ändå är starkast på egen hand, att det kostar mer än det smakar att ”blanda in” folk i mina innersta issues – hur mycket min terapeut än säger att det är viktigt. Det gör mig sårbar, och det är bara inte värt det. Å andra sidan gillar jag inte att bli så cynisk – för cynism är verkligen inte ”jag”. Jag som alltid propagerat för vikten av att behålla åtminstone en del av sin barnsliga naivitet…!

Jag vet inte. Just nu vet jag faktiskt inte var jag kommer att landa i det här. Än är jag lite som en mycket ängsligt litet djur, ett knytt kanske, som paniskt drar öron och tillit till mig vid minsta tecken på… tja, vad som helst egentligen. Det gör mig sorgsen – att det ska vara så. Jag vill det inte. Men just nu känns det som om jag måste peta upp det där såret ganska många gånger till för att fånga ett perspektiv där jag inte behöver vara rädd, och inte heller cyniskt hårdhudad.