Ibland tror jag att ”vad vill jag?” är den svåraste frågan man kan ägna sig åt. Inte för att jag inte vet, egentligen – men för att jag vill så mycket. Förr eller senare måste man bestämma sig för något. Jag brukar förvisso vara rätt bra på att slingra mig undan sådana beslut, vilket särskilt märks på min allmänna brokighet – oavsett om man tittar på bloggen, mina fritidsintressen eller mitt CV.

Det är bra. Det ska vara så.

Fast ibland måste man. Bestämma sig. Välja en väg. Och det jobbigaste av allt: Välja bort en annan.

Nu har jag väl inte haft någon verkligt svår beslutsprocess den här gången, snarare tvärtom – kunnat ta mig i-landsproblematiken att grotta ner mig i mina motivationer kring vad jag vill och varför. En god vän har hjälpt till genom att krångla till begreppen för mig och ställa besvärliga frågor jag inte kunnat svara på. Sånt är nyttigt. Förvirrande, men nyttigt.

Och i vanlig ordning upptäcker man att man lär sig en massa om sig själv när man grubblar genom saker. Om var man står just nu, och vart man vill om man får välja. Fast hur mycket jag än väljer, finns det alltid annat som rår över vad som händer.

Den som lever får se. Men nu är det klart, jag har bestämt det som behövde bestämmas och livet går vidare enligt ordinarie sändningstablå. Det ska bli rätt skönt det också.