Idag känns huvudet helt tomt. Som ett ägg – vilket ju förvisso passar fint nu till påsk. Man kan till exempel lägga godis i det… Men några storslagna blogginlägg klämmer man inte ur det hur som helst, inte idag i alla fall.
Jag är knappast ensam om den saken, i mitt flöde av #blogg100-bloggar har strömmen sinat betänkligt, och allt oftare har jag sett ”nu ger jag upp”-inlägg, vanligen följda av veckors fullständig bloggtystnad… Jag klandrar dem inte. Jag tänker inte göra dem sällskap, för om jag så ska ägna de närmaste månaderna åt att skriva att jag inte tänker ge upp, så tänker jag inte ge upp. I år blir ni inte av med mig så lätt.
Och egentligen har jag massor att skriva om fortfarande. Det är inte det som är kruxet. Kruxet är att sakerna jag vill skriva om är saker som kräver mer än en kvarts skrivtid framför teven, där jag skriver nu. Det är det kanske knepigaste med den här utmaningen – att fokus är på kvantitet, produktion och snabbhet, medan jag kanske hellre vill prioritera kvalitet och eftertanke.
Men samtidigt vet jag ju att ”kvalitet och eftertanke” lätt leder till hyperperfektion och mer tanke än faktiskt producerade och publicerade ord, så det är bra för mig att träna på att göra bådadera. Hittills är jag åtminstone själv ganska nöjd med variationen hittills, så även om jag till nöds får dra till med något i hast hopsvamlat framför teven ibland, så får det väl vara så. Till nöds i alla fall.
