Honey, I’m hooome!

Ja, för vilken gång i ordningen jag sätter den rubriken på min första bloggpost efter en semester, får jag väl fråga mina trogna läsare om – jag vet att det hänt både en och två (kanske rent av… sju?) gånger… Men det är lite så det känns.

Hela veckan, då jag faktiskt haft både tillgång till wifi på hotellrummet och vakna timmar i svinottan (eftersom jag inte lyckades ställa om dygnet till amerikansk tideräkning riktigt den här resan och kroppen envist slog upp de blå före 06 om morgnarna, samt slog stopp i maskin efter nio om kvällarna… Mina dagar som partyprinsessa är definitivt över…) då jag skulle ha kunnat blogga, har jag skänkt tacksamhetens tankar till mitt förutseende att lägga upp hela veckans bloggkvot i förväg. Blogglust = noll.

Och nu sitter jag alltså här. Matt och trött efter ett fullkomligt vansinnigt helgschema, men med paddan i knät och fulbloggfingrarna flygande över tangentbordet. NU ska här bloggas! Lite lustigt.

Känslan efter semestern är en av nystart och nu-jävlar, den där känslan jag aldrig lyckas uppbringa efter nyårsafton. Men ge mig en veckas semester ungefär när som helst på året, och den infinner sig som ett brev på posten.

Sanningen är nog att semestern behövdes. Både att komma iväg och få se nya saker, men kanske inte minst de där tysta förgryningstimmarna då till och med staden-som-aldrig-sover verkade åtminstone diskret småslumra utanför hotellfönstret. Det är helande tid, bättre beskrivning kommer jag inte på. Rekalibrerande tid, tid som finjusterar alla själsliga och mentala rattar och skruvar som blivit omställda och kringställda så många gånger att jag inte själv kan ställa dem rätt igen. De där tysta timmarna kunde.

Nu är tricket bara att inte låta dem komma ur led igen. Inte låta vardagen falla över en och köra business as usual tills alla rattarna har gått bananer igen, utan behålla känslan jag har nu. Lugnet. Balansen. En sällsam känsla av – trygghet, inombords. Var kom den ifrån? Hade jag den förut också – fast alltför insnärjd i osäkerheter? Det var som tusan.

Nåväl. Nu är jag hemma igen, i skick som ny. Medan jag varit borta har ni fått läsa gamla texter, och jag tänker att ni som inte känner mig sedan tidigare, kanske vet lite mer nu. Jag tänker att jag med de där texterna, så koncentrerat ompublicerade under en enda vecka, nu lagt ribban väldigt högt för mig själv under resten av #blogg100-tiden. Hur ska jag kunna toppa dem?

Tja. Kanske toppar jag dem, någon gång, då och då. Kanske inte. Man vet liksom inte så noga. Bloggtexter kommer lite som de kommer. Jag kan inte göra så mycket mer än fånga det som dyker upp.

Och det ska jag. Det ser jag fram emot.

4 comments
  1. ”Det är helande tid, bättre beskrivning kommer jag inte på. Rekalibrerande tid, tid som finjusterar alla själsliga och mentala rattar och skruvar som blivit omställda och kringställda så många gånger att jag inte själv kan ställa dem rätt igen. De där tysta timmarna kunde.”
    När jag kom till det stycket började jag nästan gråta. Du fångar verkligen känslan av hur det känns att vara sliten. Skör. Fint skrivet!

    1. Tack! Och visst är det sorgligt hur väl vi känner igen varandras historier om skörhet och slitenhet på olika plan? Och ändå tuffar samtiden vidare, och vidare, och vidare, på samma inkörda räls. Skörhet har den inte tid med.

  2. du skriver mina tankar!
    tack

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *