Ett sätt att orka läsa böcker fast man suttit och plöjt kurslitteratur hela dagen är att läsa så kallade grafiska romaner. Ja, du vet. Serieböcker.
Jag är egentligen rätt obevandrad i den världen, fast jag gillar idén. På samma sätt som jag gillar animerad film, fast jag är vuxen. Det väcker saker i mig som textböcker (eller spelfilmer) inte gör – fast be mig inte förklara, för det kan jag inte. Kanske är det helt enkelt så att i animerad film eller tecknade böcker tar författarna/filmmakarna ut svängarna i berättandet mer, mer fantasi, mer fantastik. Jag vet inte.
Men ändå. I år har jag hittills läst två grafiska romaner – vilket är mer än jag normalt gör på ett helt år, så här ser vi helt klart en trend i vardande.
Den första av de här båda böckerna, Daytripper av de brasilianska tvillingbröderna Gabriel Ba och Fabio Moon (Bokus, Adlibris), snubblade jag över i någon bekants ”vill läsa”-lista på GoodReads. Jag vet inte riktigt varför jag fastnade för den, men den hade nästan löjligt högt betyg och skriftliga omdömen med vackra ord som ”beautiful” och ”profound”.
Jag vet vad du tänker, och jag vet. Jag borde ha begripit bättre. ”Profound” betyder mycket sällan samma sak i de människors vokabulär som faktiskt använder sådana ord, som det gör i min.
Men okej. Det var en udda liten historia om en man som lever och filosoferar över livet – och dör i varje kapitel. Den handlar i princip om att rätt som man lever… så dör man. Memento mori, helt enkelt. Döden är ett faktum som i sig är en metafysisk magsugare som vi vanligen väljer att inte fundera så mycket på – men varje gång vi tvingas tänka på det, säger vi att vi ”fått en tankeställare” och ”perspektiv”… Jojo.
Jag vet inte jag. Jag gillade boken för att den gick fort att läsa, jag plöjde genom den på en kväll eller så, och ibland är det så skönt att kunna göra så. Plöja, tugga, frossa sig genom en berättelse. Som att trycka i sig en hamburgare, för att använda en gammal hederlig metafor. Ibland är det rätt gött. Att frossa, även om det är i kost av eh… tvivelaktig kvalitet. Fast okej, helt genomusel var den väl inte ändå. Det finns värre.
Av högre kvalitet finner jag boken Kyckling med plommon av Marjane Satrapi (Bokus, Adlibris – dock verkar bara engelska upplagan finnas kvar och vara sök- och länkbar. Oklart varför), en bok som jag inte alls tyckte om medan jag läste den – naiv och förenklad till en närmast provocerande nivå. Men efteråt har den ändå berört, genom att finnas kvar i mina tankar. Den här är mörkare, både i utformningen (svartvita tuschteckningar, inga färger, ingen gråskala) och i berättelsen. Trots att huvudpersonen i den här berättelsen faktiskt bara dör en gång. Men kanske är det just därför som den berör, känns mer realistisk och kommer därför närmare.
Min fascination med grafiska romaner hänger nog mycket samman med själva upplevelsen – den blir mer omedelbar, kräver mindre av mig som läsare, eftersom de kommunicerar simultant på två språk. Verbalt och bildligt. Båda hjärnhalvorna får vara med och läsa.
