Idag har jag varit hemma i staaaan, ja i Stockholm alltså. Det känns fortfarande som hemma, fast oj vad jag glömt hur allt funkar och var allt ligger. Och vad allt har förändrats. Och vad de bygger om överallt…! Jag kände mig möjligen en liten smula som kusinen från landet då jag vimsade omkring på T-centralen och sprang i vägen för de riktiga nollåttorna, eftersom jag inte tänkte på högertrafik och oskrivna körbanor och sådant, som är så självklart när man bor där och ”följer rälsen” liksom… Fast skillnaden för mig, jämfört med riktiga lantkusiner, är att jag faktiskt inte blev stressad av hemmastockholmarnas fast-lane-ström och känslan av att inte kunna följa koden. Spela roll, jag var ju liksom ändå hemma.

Och alla människor var så trevliga och hjälpsamma. Jag kände verkligen att jag kunde skriva under på det jag sagt under pubkvällen igår, att jag sällan känner igen det folk säger är så typiskt svenskt – att vi är så tillknäppta och distanserade, ointresserade av andra människor. Jag känner mig oerhört varmt mottagen av Stockholmarna varje gång jag kommer till staden.

Kan det möjligen ha att göra med att jag själv är glad och lyckligt leende varthelst jag går när jag är i stan…? Hm. Kanske?

Nåväl. Eftermiddagen avverkades i goda vänners lag på Café Rival, där jag var mogen nog att avstå semla, till förmån för en nyttig (vegetarisk, rent av) sallad med rödbetor och chääävre. Lite stolt över mig själv där, fast just – på Arlanda i väntan på boarding – nu hade semlan suttit fint. (Möjligen inte riktigt gift sig med min Staropramen…?)

Därefter begav sig väninnan och jag till Nationalmuseum och Fredsgatan 12, för att se fotokonst i porträttform. Åh, vilka bilder…! Under våren är det meningen att fotokursen ska jobba med porträttfoto – vilket faktiskt också är vad jag kommit fram till att jag vill och behöver jobba med för egen del. Att fotografera och porträttera människor. Det är inte bara att lyfta kameran mot en gatubild innehållande människor som gör mig blyg och ångestförlamad, utan även att fråga någon jag känner: ”Du, stå still precis som du står – ljuset faller så vackert i ditt hår just nu, jag måste få ta en bild” ger mig samma känsla.

It’s all in my head, jag vet. Och det ska övervinnas. Det är inte min grej att acceptera och begränsas av sådana saker. Men det är ett tufft jobb att gå rakt emot just det som känns svårt och jobbigt att möta. Men var det något jag lärde mig av Hans Gedda-utställningen var det väl att det finns två faktorer som gör ett bra porträtt: Ljus och närhet. Man kan inte ta de bilder jag vill ta på femton meters säkerhetsavstånd. (Och i faktorn ljus ingår givetvis frånvaron av ljus, det vill säga skuggorna.)

Och ja, efter en helg som till stor del handlade om ljussättning och studiofotografering, var ju ljussättningen också spännande att upptäcka och utforska i Geddas bilder. I den mån jag kan tolka bilderna är han en skicklig ljussättare, sätter ljuset för effekter och stämningar – på ett spännande vis.

Jag blev som sagt mycket imponerad – och inspirerad. Så inspirerad att utställningsboken fick följa med hem, för att jag riktigt ska kunna försjunka i ljuskvaliteter och -riktningar i de många porträtten från utställiningen. Om du befinner dig i Stockholm under den närmaste tiden och är det minsta intresserad av foto och människor, kan jag inte nog rekommendera utställningen!