Vad ska jag ta mig till med alla måsar…?

Seagulls_b

När jag först hade börjat jobba med Lightroom för att gå genom mina bilder var jag mer eller mindre lyrisk. Det gick att korsa och filtrera och kryssa och markera på alla håll och kanter – NU skulle det bli ordning på mina bilder. Alla 20.000 eller vad jag nu har. (Jaja, nu pratar vi inte mer om det.)

Fast nu misströstar jag igen… Att bara gå genom de 1500 bilderna från årets semester känns som en stor prövning, trots bra verktyg. Kruxet är väl att värdera bilderna. Vad är en bra bild, egentligen? En skarp bild. Av ett någorlunda spännande motiv. Okej. Fast bilder av barnen kan ju faktiskt vara fina även om de är lite oskarpa. Och tänk om man gudförbjude råkar ha fått lite fler skarpa bilder av den ene sonen än av den andre… Äh, lika bra att spara alla bilder med barnen på. Om de inte är jättedåliga.

Ja. Ni hör ju. Det är ingen exakt vetenskap det där med att utvärdera bilderna.

Och sen alla bilder man… bara tar. Ooh, en flock osorterade måsar – yay, de blev skarpa, coolt! Ehh, jaha? Men vad ska jag HA bilden till? Sortera in i etikettsystemet, under ”måsar”? Eller räcker det med ”fåglar” som etikett? Djur? Varelser? Biologi…?

Varje år på semester tar jag kameran en tidig morgon före gryningen och går ner till stan – den där istrianska fiskebyn jag skrivit om flera gånger redan, där vi alltid firar semester, eftersom min svärfar är född där. Jag går ut bara för att fotografera – men jag vet liksom aldrig vad jag ska göra med bilderna. Sätta i album? Folktomma gator, mörklagda hus och – tja, måsar?

Det är inte bra nog att sätta på väggar (999 av 1000 av dem, åtminstone – i skrivande stund sitter faktiskt fem av mina bilder på väggarna här hemma, och två av dem tagna just under mina istrianska morgonpromenader), och bara några av dem har något i ett fotoalbum att göra. Resten då? Lämna på hårddisken? Tja. Fast det vi ju alla – hårddisken är platsen digitala bilder går för att dö, och vad värre är – glömmas bort. De är liksom inte på riktigt där. Åtminstone inte för mig.

Kanske hade jag hoppats att Lightroom på något magiskt vis skulle göra fotolagret levande, i all sin mastodontiska oöverskådlighet, så digitalt det är. Men nope. Inte ännu i alla fall.

(Jag har sorterat ut ungefär 300 bilder som ska till Crimson för utskrifter. Det finns gott om både måsar och öde gator i den batchen… Jag kan inte förklara varför, mer än att jag ju  måste göra något med dem!)

(Och ja, jag måste möjligen sortera ner batchen något innan jag skickar… Suck. Ni hör ju hur bra det här går…!)

6 comments
  1. Underbara måsar! Jag ser en fotobok: Seagulls and streets. Men allt tar ju så mycket tid. Men om skapandelusten slår till … Jag tror att den kan betyda något, tomma gator, måsarna som ett samhälle i samhället, tomhet, längtan, människans lust att flyga. Det är ju liksom ett tema. Eller något. Jag bara spånar, men jag skulle vilja läsa den med ögonen, om den gjordes. Din bild här i inlägget är ju fantastisk.

    1. Jag vill faktiskt göra fotobok. Och HÄPP! – det är en av grejerna man tydligen ska kunna göra i Lightroom, om jag nu förstått saken rätt. Fast jag har inte kommit så långt med att lära mig än.

      (Jag lär mig med hjälp av videokurser på Moderskeppet, men de senaste veckorna har vårt internet varit så trasigt att jag inte kan se några streamade filmer alls. Frustrerande som tusan!)

      Och sen, som sagt – tiden… Den, ja. 🙂

  2. Ja, måsbilden är verkligen fantastisk! Jag håller med Linda och väntar faktiskt på att något bild-litterärt ska komma någon gång.
    Vi som inte sett alla de andra måsbilderna saknar dem inte. Men för dig är det förstås annorlunda, det vet jag så väl. Antagligen är det här ett problem som du på ett eller annat sätt får leva med, så länge du har kamera. Jag tror faktiskt inte att det finns någon bättre lösning än att snabbt plocka ut några av de allra bästa/käraste (save your darlings) och spara resten i en ”dump” som du sen mer eller mindre glömmer bort. 20.000 blir snart 50.000 som snart blir… Detta förstås sagt utan minsta ringaktning av dina ”okända” bilder.

    1. Nej, det är väl så – det finns inga genvägar, besluten måste tas. Och är kanske en vanesak att kasta de halvdana bilderna och kunna lägga mer fokus på de bra. Det är ju inte så att det inte blir några bilder kvar, direkt.

      Fast för någon vecka sen tryckte jag faktiskt delete på – håll i dig nu: 1200 bilder. I ett nafs! Lär inte sakna dem nämnvärt – högen jag hittills importerat i Lightroom krympte från knappt 5000 till drygt 3600 eller så, så det fanns ju bilder kvar. Men 1200 var ändå rätt duktigt rensat tyckte jag. Skulle bara behöva upprepa proceduren några gånger…! 😉

  3. Du får ta upp scrappandet igen Jenny 🙂
    Annars känner jag igen mig. Har knepiga bilder på blommande träd, moln, humlor och jag vet inte allt som jag står lite handfallen för. Jag har faktiskt börjat sätta upp bilder jag tycker om men inte vet vad jag ska göra med på väggen inne på toan. Något fint att titta på när man sitter där mitt i natten och försöker hålla sig vaken 🙂

    /Mien

    1. Fast scrappa hjälper ju inte – måsbilder är ändå inget jag scrappar. Det är det jag menar med att de inte funkar i familjealbumet. Pynta toaväggen kanske vore nåt…? 🙂

Lämna ett svar till Linda Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *