När jag först hade börjat jobba med Lightroom för att gå genom mina bilder var jag mer eller mindre lyrisk. Det gick att korsa och filtrera och kryssa och markera på alla håll och kanter – NU skulle det bli ordning på mina bilder. Alla 20.000 eller vad jag nu har. (Jaja, nu pratar vi inte mer om det.)

Fast nu misströstar jag igen… Att bara gå genom de 1500 bilderna från årets semester känns som en stor prövning, trots bra verktyg. Kruxet är väl att värdera bilderna. Vad är en bra bild, egentligen? En skarp bild. Av ett någorlunda spännande motiv. Okej. Fast bilder av barnen kan ju faktiskt vara fina även om de är lite oskarpa. Och tänk om man gudförbjude råkar ha fått lite fler skarpa bilder av den ene sonen än av den andre… Äh, lika bra att spara alla bilder med barnen på. Om de inte är jättedåliga.

Ja. Ni hör ju. Det är ingen exakt vetenskap det där med att utvärdera bilderna.

Och sen alla bilder man… bara tar. Ooh, en flock osorterade måsar – yay, de blev skarpa, coolt! Ehh, jaha? Men vad ska jag HA bilden till? Sortera in i etikettsystemet, under ”måsar”? Eller räcker det med ”fåglar” som etikett? Djur? Varelser? Biologi…?

Varje år på semester tar jag kameran en tidig morgon före gryningen och går ner till stan – den där istrianska fiskebyn jag skrivit om flera gånger redan, där vi alltid firar semester, eftersom min svärfar är född där. Jag går ut bara för att fotografera – men jag vet liksom aldrig vad jag ska göra med bilderna. Sätta i album? Folktomma gator, mörklagda hus och – tja, måsar?

Det är inte bra nog att sätta på väggar (999 av 1000 av dem, åtminstone – i skrivande stund sitter faktiskt fem av mina bilder på väggarna här hemma, och två av dem tagna just under mina istrianska morgonpromenader), och bara några av dem har något i ett fotoalbum att göra. Resten då? Lämna på hårddisken? Tja. Fast det vi ju alla – hårddisken är platsen digitala bilder går för att dö, och vad värre är – glömmas bort. De är liksom inte på riktigt där. Åtminstone inte för mig.

Kanske hade jag hoppats att Lightroom på något magiskt vis skulle göra fotolagret levande, i all sin mastodontiska oöverskådlighet, så digitalt det är. Men nope. Inte ännu i alla fall.

(Jag har sorterat ut ungefär 300 bilder som ska till Crimson för utskrifter. Det finns gott om både måsar och öde gator i den batchen… Jag kan inte förklara varför, mer än att jag ju  måste göra något med dem!)

(Och ja, jag måste möjligen sortera ner batchen något innan jag skickar… Suck. Ni hör ju hur bra det här går…!)