Om 400-meterslopp, hemtentor och äppelpaj

I onsdags hade mina barn sportdag med sin skola. Världsmästerskap i friidrott för svenska utlandsskolor minsann, och jag tog mig tid att stanna och titta en stund.

Första grenen var 400 meter löpning. Äldste sonen verkar överhuvudtaget ha fått en friidrottslig gåva av sällan skådat slag (såvitt hans föga opartiska mor kan bedöma i alla fall), och hans 400-meterslopp från förra året var 2012 års stora sporthändelse för mig.

Barnen fick instruktion: Hur skulle man nu bära sig åt för att orka springa hela vägen i mål? Jo, tricket var ju att inte gå ut för hårt i början, utan spara krafterna till slutet. ”Spring sakta i början, jogga lite – och SEN kan ni springa allt vad ni kan!” sa lärarna. Så sonen sprang sakta. Joggade. Snackade lite med barnet som låg sist i loppet, peppade hen lite på gott sportmannavis.

Jag tänkte ”men kom igen nu, SÅ sakta behöver du ju inte springa, killen – du kan ju det här” – men sa inget. SÅN tänker jag inte bli. Sen vid halvvägs, lite drygt kanske – då. Jag tror fortfarande att han hade kunnat ge ännu mer, om han varit mer tävlingsinriktad – men killen flög fram när han väl började springa. Förbi alla som gått ut hårdare, inklusive sin lillebror som legat först hela loppet, men nu fick nöja sig med en andraplats. Barasådär.

Och för att göra lillebror rättvisa i det här sportreferatet: Han körde sitt eget race, sprang fort redan från början och njöt antagligen av att vara först. Förra året minns jag att han fick sån där intensiv mjölksyrasmärta, så där så det känns som om lungor och muskler och allt däremellan ska explodera, som man kan få om man just gått ut lite för hårt på en distans som är sisådär 50 meter längre än den såg ut vid startlinjen. Så här han gick ut hårt och ledde hela vägen den här gången tänkte jag – elaka, misströstande mor – ”jaha, det kommer bli som förra året, ja”…

Men icke. Förvisso sprang storebrorsan förbi på sina två år längre ben, men lillebror sprang hela vägen i mål, och sackade bara lite, lite på slutet. Så hans strategi höll faktiskt också – även om han struntade i lärarnas instruktion att hålla igen från början. Han gjorde rätt – för han är inte en sådan som skulle ha sprungit ikapp och förbi om han tagit det lugnt och hamnat sist i början. För honom ligger kicken i att vara först, få köra hårt och leda över de andra. Det gick inte att ta miste på hans glädje över att kunna göra just så.

Det var roligt och lärorikt även för en gammal räv till mor att få se.

Själv tror jag att jag lite grand försökte mig på lillsonens strategi med mina kurser – det var 120 % iver och jävlaranamma och – ojdå, mjölksyra? NU…?

Läsårets första inlämningsuppgift hade deadline häromdagen, en liten hemtenta om språknormer och standardspråk. ”Men herregud, det går för fort, jag har inte hunnit lära mig det här!” var min känsla kring alltihop. Jag kan läsa innantill, slå upp begrepp som är nya och förstå vad jag läser – men det innebär inte att begreppen blir ”mina”, att jag förstår på djupet. Och det stressar mig – att inte få tid att lära på en användbar nivå innan jag måste prestera med verktyg jag inte hunnit få grepp om.

Om jag fick välja skulle jag hellre skriva en sån där urjobbig, för att inte säga genomvidrig, fyradagars hemtenta i slutet av kursen, när man hunnit jobba genom saker och förhoppningsvis hunnit förstå dem. Det jag tror vi alla var överens om på min kurs i våras var ju att ”vi kan ju det här” – även om tentan var jobbig och krävande. Vi hade verktygen och förståelsen var vår. Den känslan saknade jag när jag lämnade in mina tre flummiga ”läst-men-inte-förstått”-sidor i onsdags.

För lämnade in, det gjorde jag. Jag skulle själv inte godkänna det jag lämnade in, men jag hoppas på lite feedback – och så köper jag mig lite tid att hitta verktygen jag saknade den här gången. Om några veckor kan jag förhoppningsvis resonera om språknormer på ett sätt som känns som mitt.

Fast just idag ska jag åka till IKEA och köpa svensk vaniljsås (ja okej, lite annat också förstås), för barnen ska få ha en kompis med hem från skolan och jag har lovat baka äppelpaj*. Killen som ska få följa med hem idag körde för övrigt sin egen strategi i det där 400-metersloppet häromdagen: Han promenerade helt lugnt sina 400 meter, obesvärad av tävlingsstämning och påhejande lärare och kamrater.

Och det gick ju bra det med…!

2 comments
  1. Härlig text, glad för er allihop och för alla som kör sitt eget race!!

  2. Härligt med barn som vågar göra på sitt vis, oavsett vilket!

Lämna ett svar till Ellinor Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *