Jag har aldrig varit någon loppismänniska. Jag vet egentligen inte varför, men jag har aldrig kommit iväg, och när jag väl kommit iväg på loppis är mitt öga alltför otränat för att kunna upptäcka guldkornen bland junk och gammalt skräp. Ibland har jag tänkt att jag skulle behöva en loppismentor, som släpar med och instruerar.

Här i stan finns ofta stora loppisar, hela kvarter som omvandlas till loppis för en dag – gata upp och gata ner med… eh, gammalt junk. Och fina grejer, säkert. Fast sist jag var på en sådan loppis gjorde jag av med 50 cent för en näve gamla rostiga nycklar… Otränat öga, som sagt.

Däremot fick jag tips om en loppisbod, alltså en butik som säljer gamla loppor, eh ”antikviteter”, menar jag. Dit har jag åkt flera gånger – det är liksom mer överblickbart än den stora gatuloppisen, där en otränad rookie lätt går vilse.

De första gångerna köpte jag ingenting, bara smög runt och tittade på gamla prylar. Tjejen som tipsade mig om butiken hade köpt gamla fotografier där, som hon använde i egna ”mixed media”-projekt, det var så vi kom att prata om butiken. Jag hittade förstås lådan med gamla fotografier, till salu för 20 cent styck. Men nej… De var inte för mig. Jag fick bara ont i magen av att undra över vilka människorna på bilderna var, och vad det blivit av dem. Det blir lätt så, när man ser på gamla tyska fotografier från sisådär 1930-talet.

Men skam den som ger sig. I början av sommaren var jag där igen. Då hade jag just investerat i mina kära pastellfärger, och i loppisbutiken fann jag en perfekt låda att förvara dem i. Rejäl cigarrask trodde jag först, men sen har jag insett att det nog varit en finare vinflaska i asken. Struntsamma – nu huserar den mina pasteller på fashionabelt vis.

Och så klämde jag på en grupp vinglas. Vände och vred – och åkte ifrån, utan att köpa. Mitt nöt! Hur dum får man bli? Det blev en lång helgs väntan, men på måndagen var jag där igen, och glasen fanns kvar – de stod där snällt och väntade på det obeslutsamma nötet till blivande ägare.

€ 14 bytte hand, och glasen var mina. Ett halvt dussin välskötta kristallglas.

Jag hade länge velat ha lite tyngre, mer rustika vardagsvinglas, istället för att slita på våra tunna, skira finvinglas. En väninna har sådana enkla men moderna glas, och jag letade efter något liknande. Men allt jag hittat hade varit formpressat glas – med en gjutskäggskant runt hela glaset – tack, men nej tack.

Nu har jag dessa. De har den rätta tyngden, mindre kupor – och inga jädra gjutskägg någonstans, utan äkta vara.

Att fotografera glas visade sig dock vara en knepig uppgift. Antingen blir bilderna platta och tråkiga bilder, eller också ser de röriga ut av alla fasetter som återspeglas i andra fasetter. Men ändå.

De här glasen är mitt första verkliga loppisfynd, och jag tycker de är vackra. Jag blir glad av dem – inte bara av drycken jag häller i dem.

(Och nu har jag verkligen blodad loppistand…!)