Hur tramsig får en vuxen människa – en 40-årig TANT för jösse namn! – lov att vara egentligen? Jag tycker i alla fall själv att det är jättetramsigt att vara tandvårdsrädd – men vad tusan hjälper det när man ligger där i tandläkarstolen; upphissad, bakåttippad och fullkomligt maktlös.

Och nej, det är inte tandläkaren i sig – det är därför jag säger tandvårdsrädsla, för det spelar ingen roll om det är en tandläkare eller tandhygienist. Och det hjälper inte ens att de är trevliga (fast det är klart – vore de otrevliga skulle det ju vara ännu värre, förstås…). Min tandhygienist är väl i 25-årsåldern fast ser ut som nitton och är verkligen bara ett enda stort leende med två ben på. Det finns inte ett ont hår på henne – men det hjälps inte.

Tanten ligger där i stolen och huttrar och skakar i alla fall.

Så fort Det Stora Leendet vänder sig bort, torkar tanten bort försmädliga tårar med blusärmen. De bara kom. Inte för att det var någon så våldsamt obehaglig behandling egentligen – utan bara för att jag är där. Principen räcker långt – och det finns inte ett rationellt argument i världen som biter. Tro mig, jag har full koll på dem alla.

För rädsla är inte rationell. Den bara är, tar sig både ton och utrymme och skiter i att man försöker tala förstånd med den.

Inte ens när Det Stora Leendet säger att jag har ”super-toll gepflegte zähne” och jag knappt får några förebråelser alls om tandtråd och inga söta drycker släpper rädslan. Den har kopplat grepp och sitter där den sitter. Inte förrän jag kommer ut på gatan efteråt, börjar den sakta lösas upp och ersättas av den där matta, darriga känslan man får efter ett adrenalinpåslag.

Och detta var bara förspelet. Snart måste jag boka en tid till riktiga tandläkaren också…