Veckans tulpaner är lila, och två av dem var brutna i buntarna jag köpte, så de båda fick stå i egen vas i form av en matchande espressokopp i köket, där jag annars aldrig har blommor. Och plötsligt var två brutna tulpaner en riktig win-situation, för jag blir glad varje gång jag kommer in i köket och ser dem där. Nästan gladare för de två oväntade och småtufsiga än för de 18 långskaftade i vardagsrummet.

Jag köpte tulpanerna på min lokala Wochenmarkt. Två gånger i veckan älskar jag att bo just här, ett stenkast från Hamburgs största torgmarknad. (Den lär dessutom vara Europas längsta – den sträcker sig från en tunnelbanestation till nästa, under den upphöjda tågbanan).

Ett bröd fick följa med hem också, och det var precis lika gott som det ser ut!

Det var på tok för kallt att ha med kameran på marknaden, även om jag gjort mina försök där tidigare. Det är ett bra ställe för mig att öva mig i att ta bilder även om folk ser. Jag har en enorm blygsel att övervinna när det gäller fritt gatufoto, men marknaden är en turistattraktion (marknaden är det jag själv helst visar folk som kommer och hälsar på – betydligt roligare än Rathausmarkt och sånt!) och handlarna där är förhållandevis vana vid galningar med kamera.

Men jag tog mina bilder hemma, med min Canon – som fortfarande funkar fint 99 gånger av 100, även om jag nu börjat kika på ny maskinpark för foto. Och det är klart… kärleken sitter i händerna, och jag tycker verkligen om min Canon. När jag tog bilderna i det här inlägget igår kändes det plötsligt helt fel att byta bort den känslan mot en mindre och pillligare kamera. Så himla tung är den väl ändå inte… eller?

Men jag började ändå fundera. Vad tar jag för bilder? Häromdagen pratade jag om gatufoto och människor – men i praktiken, vad jag faktiskt tar för bilder, då är det stilleben och detaljer, särskilt såhär års. Delvis förstås en begränsning – på grund av den där blygseln jag har att jobba med. Men det är också ett val. Detaljer är fint. Att komma nära saker är fint.