Ja, nu är ju inte vintern så där fluffvit och fin längre, även om ett lager finkornig issnö lagt sig över den tidigare halvsmälta sörjan. Den första snön är alltid lite magisk, även för en snöfobiker som mig – men när en ny vinter genomgått sin första slaskväderskris har den liksom förlorat sin oskuldsfulla ungdom. Efter det ser jag bara slaskpotential i alla snöformer, hur fluffiga de än ter sig från början.

Och i år gick det där väldigt fort – alltför fort. Ett par dagars skralt litet vintertäcke, sen kom regnet och skändade vintern till den slabbiga ursäkt som nu syns utanför fönstren. Fast vi njöt i alla fall av de där dagarna det blev. Jag hämtade glada och rödrosiga barn efter skolan, i full färd med att attackmula fritidspedagogstackaren med vad snö de lyckades skrapa upp ur gräset. Solen sken och kylan nöp i kinderna och vintern kändes som en vän, trots allt.

Men hur blir det nu med den vita julen, jag bara undrar…?

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:4ZEGvOm5fv2aLXVWqpy0Kt” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

(Här önskar jag nästan att jag kunde klippa efter första minuten – jag gillar den där lite dissonanta inledande versionen, och den traditionella körversionen som kommer efter känns plötsligt mest… malplacé.)