Idag har jag ingen aning om vad jag ska skriva om – eller spela för julmusik, för den delen. För jag hade liksom tänkt visa några bilder på det tyska snökaoset ni knappast hört ordas så mycket om, nu när Stockholm fått snö så det räcker för hela vintern på en enda gång. Här är kaoset lite mer modest – men barnen blev glada när det kom i alla fall, och mor fick kameran med och tog ett par bilder. Fast dem får ni inte se, för tydligen är det fler saker som gått åt håvete nu sedan webbhotellet krånglat med sina servrar, så jag får inte ladda upp några bilder alls just nu.
Lätt snopet, kan jag meddela.
Jaja, jag spar väl bilderna så får ni se dem senare. Med lite otur kommer det tyska vinterregnet och sköljer bort snön – så brukar det bli här nere – och då kanske jag är glad åt att åtminstone ha bildbevis. Det VAR vinter – några dagar.
Jag har fått klagomål, nämligen. På att det är för lite bilder i bloggen. Jag protesterar inte så våldsamt mot klagomålen, för jag kan ju inte annat än att hålla med. Samtidigt förstår jag inte riktigt varför det blivit så. Jag trodde ju att jag skulle fotografera hur mycket som helst när vi nu flyttade ut på äventyr, nytt land och ny stad och nytt allt. Fast väl här blev det knappt något fotograferat – än mindre visat.
Jag kan inte riktigt förklara varför. Några rutiga och några randiga förklaringar kanske jag skulle kunna skaka fram – fast ingen av dem duger till att ensam förklara torkan. Snarare är det ett sammelsurium av faktorer i en intrikat väv med tid och tillfälligheter som varp, som gjort att ”det bara blev så”.
Ett tag tänkte jag att ”tjahapp, så blev det inte mer för den tjugofemöringen”. Vid ett tillfälle sa en fotokompis något om att om man får några intensivt kreativa år, så kan man vara nöjd och det måste inte nödvändigtvis bli mer än så – något som provocerade mig enormt vid det tillfället. Men senare, när jag själv fann mig i ett slags både allmänkreativt och definitivt fotografiskt stilltje, började jag själv fundera på om det var så feltänkt ändå.
Nu tänker jag att det måhända inte var direkt ”feltänkt”, men å andra sidan inte riktigt färdigtänkt heller. Men det är väl en rätt mänsklig vana, att vi så ofta snärjer in oss i att tro att allt som är också kommer att vara och förbli? När i själva verket allt vi kan vara helt säkra på är att allt förändras, hela tiden. Så ja – några intensivt kreativa år är definitivt något att vara nöjd och tacksam för, men bara för att en tid därefter ser annorlunda ut, behöver det inte betyda att det kreativa är ett avslutat kapitel. Plöstligt står leklusten där och klappar på porten igen.
(Ah, där kom inspirationen till dagens jul-”låt”, trots allt…! Det blir lite av en specialare, vänta så får du se!)
Vad gäller fotolusten befinner jag mig just nu i ett rätt märkligt läge: Jag börjar förvisso tycka det är kul att ha en kamera med mig och fånga saker jag ser omkring mig igen. Det är en klar ”win”. Men å ena sidan håller min systemkamera (en Canon EOS 400D, anno 2007) på att ge upp – elektroniken krånglar och tjurar och vill inte tala med objektiven när den är på det humöret. Å andra sidan har jag kommit fram till att jag nog aldrig riktigt tog mig för att lära mig fotografera när jag köpte den. Då var det så bråttom att bara ”ta bilder”, så det var vad jag gjorde.
På ett plan kan jag saker, å andra sidan tänker jag inte efter innan jag tar bilden. Ett exempel – skratta inte åt mig nu är du snäll, jag vet att det här är hur dumt som helst: Jag köpte en ljusstark 50mm-optik och lärde mig att ljusstarka objektiv är bra, och att stor bländaröppning ger kort skärpedjup och suddig bakgrund. Kort skärpedjup och suddig bakgrund är coolt, tycker jag – så med min dåvarande ”bråttom-logik” tog jag följdaktligen alla bilder med största möjliga bländare, inte sällan 1.8.
Ehm… Jag har varit rätt missnöjd med skärpan på mina bilder. Är det nån fotokunnig som blir förvånad…? Nej, tänkte väl det.
Jag tycker fortfarande att skärpedjup är något av det roligaste att leka med när man komponerar bild – men det ska inte vara kort-by-default, det ska vara rätt djup för bilden. Så det experimenterar jag med just nu. Jag vill ha känsla för vad som är rätt bländaröppning för att få den bild jag vill ha – och jag antar att bara trial-and-error och en jäkla massa exponeringar kan ge mig den känslan.
Och idag skulle jag alltså ha lagt upp några bilder jag tog häromdagen – inga särskilda, men ändå… Bilder. Men tji fick ni. Och jag, för den delen.
***
Men nu kör vi julkalenderluckan, va? Nu när vi väntat så ivrigt, och så länge…? Okej, nu kör vi.
[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:2dLJaar0MU7T4gb384dq2P” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]
Okej, det här är ingen låt, men vad det är, är nostalgi på hög nivå. För den här julskivan hade jag när jag var liten. På LP. Minns ni LP-skivor? Svarta runda plattor som snurrade på skivtallriken…?
Och jag vet inte varför, men den här lilla dikten har fastnat hos mig under alla år. Det ska vara just den här uppläsningen, av Karin Falck. Med just den betoningen, just den intonationen. Nostalgi, som sagt. Trettioåtta sekunder längs memory lane, och med de obligatoriska tårarna i ögonvrån. Check!
(Men okejdå – om du tycker 38 sekunder är lite väl kort, så ta och lyssna på den här sagan också, från samma skiva. Den är inte ett dugg julig – snarare tvärtom! – men den är ganska fin!)
