Om rädsla, fascism och mobbarattityd (#dethärärvårtland)

’Du är inte svensk. Det här är inte ditt land. Det är mitt land.’
(Erik Almqvist (sd), Kungsgatan, Sthlm, sommaren 2010)

De flesta har väl redan hunnit se filmklippen (mfl), och läsa eftermälet kring Sverigedemokraternas partitoppar, deras attityder och benägenhet till våld, verbalt och fysiskt. Och Erik Almqvist fick lämna sina uppdrag i partiet, så nu är allt frid och fröjd – eller? Jag känner då vare sig frid eller fröjd, fast det har jag ju å andra sidan inte gjort på länge. Inte när det gäller SD, och det faktum att det på fullaste allvar finns en väldig massa svenskar som tror att SD har lösningen på deras livsångest.

Nio (9!) procent kan enligt den senast publicerade undersökningen tänka sig att rösta SD i nästa val. Jag har idag 259 vänner på facebook. Statistiskt sett bör alltså 23 av dem vara SD-sympatisörer. På twitter blir siffran 44 personer.

(Nej, jag tror inte att det är så många i min bekantskapskrets, det är bara ett räkneexempel. Samtidigt… Jag kan inte förstå siffran 9 %, och känner stort obehag åt insikten att det kanske är fler i min bekantskapskrets än jag tror.)

Nio procent är en ohygglig siffra.

Frågan är om siffran är lägre idag – än den var igår morse, menar jag. Om folk som sagt sig vilja rösta på SD faktiskt blev förvånade över filmklippen, över jargongen och attityden – och om de i så fall också köper de nu pågående finterna för att rensa bort de ”enstaka” ostädade elementen som råkat smyga sig in i partiet.

Jag vet inte hur det är med er andra, men jag slogs nästan allra mest över hur bekant alltihop var. Hur oändligt många gånger jag redan hört allt det där. Argumenten, retoriken, de närmast karikatyriska försöken att brösta upp sig – inför sig själva, varann och andra, skulle jag tro. Och så rädslan bakom. Den uppenbara, den accentuerade. Ju mer de försöker gömma den, desto tydligare lyser den genom alla glipor i fasaden.

I DN läste jag idag en debattartikel av Henrik Arnstad (historiker och journalist), som beskriver Sverigedemokraterna som ett fascistiskt parti, och förklarar deras framgångar genom att peka på att fascismen och SD ”är i dag Sveriges enda framtidstroende politiska rörelse”. Just det där slår an något hos mig.

Jag har hört det från flera håll, och vet inte riktigt var det kommer ifrån – eller hur tillförligtligt det är – att dagens unga är den första generation som inte kommer att få det bättre ställt än tidigare generationer. Instinktivt känns det som ett rimligt påstående. Men hur handskas man med den vetskapen, den otryggheten – rent känslomässigt? Otrygghet föder rädsla, eller hur? Och rädsla kan vi inte bara gå omkring och bära på – vi måste kanalisera den på något vis.

Och kommer det då en ideologi som lovar att världen kan bli bättre, att den kan bli skinande och ny, vacker och fulländad… Tja, då har nog många ängsliga människor funnit sin kanal.

En annan parallell jag drar när jag hör jargongen ur Expressens filmklipp är från skolgården. Ni vet de där ungarna som man såhär i efterhand har förstått måste ha haft det tufft hemma, fast visste man liksom bara att de var bad news, och att man gjorde bäst i att hålla sig undan när de kom och verkade vara på dåligt humör.

Jag kommer precis ihåg känslan på skolgården, när de där ungarna dök upp. Man visste att om de så mycket som såg en, så var man rökt. Jag var både tjock och räknades som plugghäst, så jag hade liksom alla fel redan från början. Det enda jag kunde göra var att hålla käft och hoppas att de skulle hitta någon annan att hacka på. Om de gjorde det, höll jag käft och var bara tacksam för respiten. Någon annan dag skulle det vara min tur.

Nu är skolgården lite större, men retoriken är den samma. Taktiken också. Man vinner makt genom att få med sig de ängsliga, de som förtvivlat söker gemenskap och ett sätt att kanalisera sin rädsla och ångest. Alla andra skrämmer man till att titta åt andra hållet, låtsas inte märka vad som håller på att hända. ”Blanda bara inte in mig…” 

Vi är stora nu, hörni. Det duger inte längre att stå tyst och låta saker pågå. Att man håller käft när man är liten och rädd, och vet att man får sitt någon annan dag – det är en sak. Men när mobbarna vuxit upp och tror att de ska komma undan med samma jargong och samma hotfulla attityd, genom att spela ut människor mot varandra med lögner om vad som är fel i världen och hur man ställer den rätt igen – då är det inte läge att hålla käft längre.

Sverige är mitt land också. I mitt land ställer vi upp för varandra – och alla räknas.

***

Läs förresten också Soran Ismails kommentar i Expressen – som också handlar om hur det Erik Almqvist och hans polare säger i filmen knappast är något vi aldrig hört förut. Och det är det som är problemet.

5 comments
  1. Jag blir bara rädd, mycket rädd. Helt obegripligt att SD kan ha sådana siffror. Hur var det han sa nu igen, i filmen alltså – sanningen kommer alltid fram …

    1. Ja… Fast jag börjar bli böjd att tro att den nog inte kommer fram utan att vi aktivt gräver fram den lite. Det är starka krafter som gör allt för att gräva ner den.

  2. Jag läste någonstans att det var fler än 9 prosent som tänkte rösta på SD. Men skitsamma. Jag är en av dem.
    Jag röstar på SD därför att jag har tröttnat på de andra partiernas invandrarpolitik. Eller rättare sagt deras hyckleri och dubbelmoral.
    Jag har tröttnat på det som du efterlyser dvs. att ställa upp för andra. När ”de andra” sällan eller nästan aldrig ställer upp för mig.
    Har du själv någonsin bott på invandrartät område i Sverige? Har du sett ”solidariteten” på dessa områden?
    När har en somalisk pappa tänkt börja jobba för att ”ställa upp” för sin egen familj ens? För att inte tala om för resten av samhället.
    Jag såg just en intervju av en invandrargubbe i tv. Troligtvis ursprungligen någonstans i Afrika. Han intervjuades angående ”på vilka villkor” han kunde tänka sig att ta ett jobb. Jag blev alldeles kräkfärdig. En människa som inte kan läsa eller skriva. Inte har någon yrkeskunskap/erfarenhet (förutom av boskapsskötsel möjligtvis) kan väl förhelvete inte ställa några krav på det arbetet han erbjuds.
    Tänk på alla dessa varslade svenskar. SAS-anställda som snart får 80kr i timmen. Men där sitter invandraren och försöker smaka på saken att ”arbeta” och på villka villkor i så fall.
    Jag tror inte att SD:s popularitet går ner i nästa val. Snarare tvärtom. Deras ”kvinnosyn” är ändå långt bättre än många invandrarmäns och de vågar säga rakt ut vad många svenskar tänker men av rädsla för represalier väljer att inte säga högt.

    1. Det invandrartätaste område jag bott på är Eslöv i Skåne, och jag minns – inte utan stolthet över att byråkratin och regelverk faktiskt åsidosattes den gången – när min högstadieskola lät alla elever som ville delta i en demonstration (under skoltid) mot att en av skolans elever hotades av utvisning. Du vet hur barndomens dagar liksom smälter ihop till en grå tidsmassa med enstaka tillfällen som sticker ut och liksom lyser? Den eftermiddagen är ett sådant tillfälle för mig, som lyser än idag. Solidaritet? Jovars.

      Jag tror nog att jag hade mina grundläggande värderingar redan före den där eftermiddagen, men jag kan inte låta bli att – apropå din fråga om solidaritet – fundera på hur mycket den präglar egentligen. Om jag inte fått uppleva kraften i den där eftermiddagen, hade jag lättare vacklat i min övertygelse då? Om du hade varit med den eftermiddagen, hade du varit lika snabb att döma invandrargrupper, baserat på enstaka – troligen hårt vinklade – medieflashar?

      Jag kan inte bemöta de exempel du nämner – jag känner inte till dem, och i det du skriver ser jag bara dina filter, din tolkning.

      Jag har för övrigt skrivit om SD och fascistisk politik förut, kopplat till den tyska politiken på 1920 och 30-talen, med följande huvudpoäng: ”De tyska nationalsocialisterna började inte med att föra bort och avrätta judar och andra människor som ansågs ”lebensunwertig”. De började med att bli invalda i parlamentet.” (Hela inlägget här: http://himmelochord.se/2010/09/22/om-stolpersteine-och-en-historia-som-inte-far-upprepa-sig/

      För mig är parallellen fortfarande skrämmande uppenbar.

  3. Liknande demonstrationer har man sett i media till leda. Så fort någon utlänning ”hotas av utvisning” är media där med sina snyfthistorier. Men folk har tröttnat.
    Varför utvisas folk? För att de saknar tillräcklig grund för att få flyktingstatus.
    Några av dem stannar i landet ändå som s.k. ”papperslösa”. Jag känner personligen några sådana.
    Vissa av dessa papperslösa skaffar barn. Sen när verkligheten kommer ikapp dem är det synd om barnen som är födda här och gått i förskola/skola här. Men detta borde väl föräldrarna ha tänkt på innan de skaffade ungarna. Det är inte Migrationsverkets fel att föräldrarna agerar oansvarigt.
    Sverige kan inte ta emot alla de som själva inte ids arbeta för sin försörjning. Världen har flera miljarder invånare och det är synd om de flesta. Men Sverige kan ändå inte försörja dem.
    Om vi svenskar skulle flytta utomlands – illegalt – vilket välkomnande skulle man kunna förvänta sig? Demonstrationståg på arbetstid för att vi skulle få stanna i landet? Nähä. Tänkte väl det.
    Och om lagstiftningen i det nya hemlandet inte skulle falla oss på läppen skulle vi kunna kräva särbehandling i rätten med tanke på vår ”kulturella bakgrund” – nähä. Tänkte väl det.
    Jag skulle vilja uppmana alla invandrare att tänka som Kennedy en gång sa till sitt folk: tänk inte vad Sverige kan erbjuda dig och göra för dig utan tänk vad DU kan göra för Sverige och svenskarna istället.
    På vilket sätt kan invandrare själva bidra till mer positiv attityd gentemot dem? Finns det något de själva kan göra för att bidra till åtminstone sin egen försörjning? Helst också i solidaritetens namn till sin gamala svenska grannens försörjning..
    Vi svenskar har fått höra till leda hur vi måste tänka på andra, känna solidaritet, dela med oss osv. Sen hör vi invandrare som Zinat Pirzadeh berätta hur hennes mormor hjälpte henne att gömma ädelstenar i hennes hår innan flykten från Iran till Sverige. Ursäkta mig: ädelstenar! Hur fattig är man då? Varför ska svenska skattebetala betala bidrag till någon som kan sälja sina smycken och försörja sig med de pengarna? Och varför ska vi höra vilken ”överklass” hon kommer ifrån och hur hon giftes bort till en äldre rik man av föräldrar som – hör och häpna – själva flydde till Sverige. Varför tog de inte dottern med sig om det nu var så synd om henne?
    Jag och många med mig har tröttnat. Vi röstar även i fortsättningen på SD för att vi vill få slut på eländet. Vi vill leva i lugn och ro i vårt land och de andra får göra samma sak i sina länder. Är det för mycket begärt?

Lämna ett svar till Jenny Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *