Jojo. Man känner sig hängig, man går till doktorn, som skickar blodprov för analys efter mineraldepåer och sköldkörtelhormon och allsköns andra saker i kroppen som kan ställa till med hängighet, även efter nio veckors sommarlov. Man googlar själv runt tills man känner sig eländigare än någonsin och är övertygad om att man lider av tyfis, allra minst. Och man lovar sig själv, dyrt och heligt, att en gång för alla styra upp sovrutinerna.

Sen ropar sonen i natten, och man raglar upp och dit – självklart! Sonen somnar om, och sen ligger man där. I några timmar. Innan man svär en stump, ger upp och kliver ur sängen. Klockan tjugo över fem.

Nu är jag duschad, barnens utflyktssmörgåsar är bredda och jag har fått kaffe. Kvart över sex. Dagen börjar vakna utanför, men än är trafiken gles och tystnaden tung, fast på ett behagligt sätt. Hälften natt, hälften morgon.

***

Och jag tänker på en människa jag inte alls känner, aldrig har känt, och aldrig kommer att känna – en person jag känner enbart genom hans ord, genom texter jag läst. Han skriver så huden knottrar sig och så att det inte spelar någon roll om man känner honom eller ej, för man känner – och det räcker långt. Igår berättade han att han ska dö. Inte sådär ”On a long enough timeline, the survival rate for everyone drops to zero” (citat ur nyss utlästa Fight Club) – utan av en ”cancer som gjort sig omöjlig”. Och han skriver om att vara budbärare, om att berätta det ingen vill höra. Någonsin. Och han skriver så huden knottrar sig och det inte spelar någon roll att jag inte känner honom, för jag känner. Och det är nog.

Jag tänker på att veta och det hisnar obehagligt i magen. Döden äger oss alla (”on a long enough timeline”, som sagt) – men vi är förbannat skickliga på att inte låtsas om det faktumet, och istället agera som om livet är en oändlig självklarhet som bara ska pågå och pågå och fortsätta skänka oss en aldrig sinande rad ”inte nu, sen” att skjuta upp saker till.

Till dess inget sen finns längre.

Det var när jag för några veckor sedan läste att Kristian blivit sjuk igen, som jag impulsbeslöt mig för att avsäga mig ett ideellt uppdrag jag haft, men som slutat kännas sådär visionärt inspirerande, och istället mest kändes tärande och betungande. Livet är för kort, tänkte jag.

Och ja. Ibland är livet verkligen alldeles åt helvete för kort.