Hu så jag nattsuddar! Ingen kan påstå att den nyfunna friheten och gårdagskvällens reflektioner har resulterat i en revolution av mindfulness och sunda rutiner – åtminstone inte riktigt än. Snarare tar jag ut mina bohemiska svängar så gott jag kan – och nånstans tror jag på den strategin. Ordnung och struktur i all ära, men att genier behärskar kaos vet ju alla – och jag tror någonstans att om det är något jag behöver mer av, så är det att förhålla mig ad hoc till tillvaron. I någon mån, åtminstone.
Så – här sitter jag nu, halvtvå en lördagsnatt. På twitter berättar folk om (regn-)blöta fester, själv sitter jag uppe efter en alltför lång och alltför sen tupplur tidigare ikväll – inte alls trött nog att gå och sova just nu. Trött har jag däremot varit hela dagen idag (vilket var skälet till att jag till slut somnade samtidigt som barnen). Trött, mosig i huvudet och så en annan, lite darrande känsla jag med rynkad panna bara kan tolka som en slags ”baksmälla” då kortisol, adrenalin och andra stresshormoner går ur kroppen.
Hmpf. Jag menar – det är ju bra att de där ämnena går ur kroppen, men det är oroväckande att i efterhand förstå hur extremt höga doser sådana hormoner jag gått omkring och haft i systemet. Hur länge? Ingen aning. För länge. Stresshormoner är jättebra för att förmå oss att maxprestera vid exempelvis mammutjakt eller då ett lejon attackerar vår hydda. Eller för den delen för att effektivt ta sig genom en tillfällig arbetstopp. Det är en sak. Det som gör hormonerna farliga är när arbetstoppen pågår och pågår – i dagar, veckor och månader. Då är det definitivt o-bra – det sliter ner kroppen inifrån och gör oss dessutom trubbiga för signalämnen och stresshormoner när väl lejonet anfaller och det är allvar.
Nåväl. Nog om det. Gjort är gjort och huvudsaken är att göra annorlunda nästa gång. Jag satt på fikaträffen igår och förklarade hur bra jag lagt upp mina studieplaner för hösten, men mina väninnor såg inte så imponerade ut där faktiskt. De skulle nog hellre se mer av bohemstrategin, faktiskt – och den tror jag också på.
Jag tänker ofta på Ulf Nilssons barnbokskurs som jag gick en helg för några år sedan, och hans innerliga förordande av att ligga på soffan och stirra i taket som en del av den kreativa arbetsprocessen. DET är något jag behöver öva mer på. Tid att INTE skapa, eller lära in, eller rent konkret göra något överhuvudtaget. Tid att låta tankar och idéer röra sig fritt och planlöst, utan att belägga dem med något påtvingat syfte att BLI något.
Ibland kan jag irritera mig monstruöst mycket på att i något forum säga att ”idag har jag lust att skapa” – och tre sekunder senare kommer till svar ”Jag vill se bilder!” Då ska resultaten fram och nagelfaras, bedömas och läggas till min ”portfolio”. Inför de ”kraven” försvinner min lust att skapa tvärt.
Missförstå mig rätt nu – jag vet att ingen säger så för att vara elak, avsikten är snarare tvärtom. Men för mig blir det där ett kravbeläggande – när jag själv behöver jobba intensivt med att låta process vara process och inte ett presterande, i jakt på resultat och bekräftelse.
När jag läste skrivkurser förra läsåret, lade jag vid några tillfällen upp texter här i bloggen. Givetvis de texter jag själv tyckt var bra, roliga och värda att dela (men inte att jobba vidare med). Tanken var att dela något av mig, av min skaparglädje och skrivarlust. Men varje gång var det nån som av nöd och tvång måste skriva kommentarer som ”nej, det där var väl inget vidare – sehär vad jag skrivit istället”. Och det spelar ingen roll att jag till och med själv fortfarande ansåg att mina egna texter var milsvida bättre, och att mina lärare gav texterna högsta betyg (till den grad att de inte riktigt KUNDE ge mig feedback jag hade nytta av, jag lärde mig senare att tricket är att lämna in ”sämre” texter för att få bättre/mer användbar feedback) – det var lusten och glädjen som tog smällen.
Visst – jag kan skriva och lägga i skrivbordslådan, som alla andra. Det jag sörjer och stör mig på är att jag såg delandet som en del av det kreativa projektet, ett sätt att bjuda in, öppna dörrar. Men för böfvelen inte till vandalisering och självhävdelse på min bekostnad! Och när folk inte kan handskas med en öppen dörr – då smäller de igen den framför näsan på den som kanske haft mod att stiga in. Det var aldrig någon annan som vågade gå in i diskussionen efter de där sura kommentarerna jag fick, så diskussionen och öppenheten jag hoppats på uteblev. Experimentet fick betraktas som nesligen misslyckat.
Halv tre. Jag kommer nog inte att komma fram till några storslagna slutsatser såhär dags. Jag kan konstatera att jag behöver fokusera mer på processen än på resultatet – och jag kan konstatera att det är svårare än man tror. Hela världen är resultatfixerad, ”processer” är flummigt dravel som bara tar fokus från det viktiga – heliga – resultatet. Jag är lika indoktrinerad med det där som alla andra – men jag måste bryta mig ur det för att hitta den kärna jag söker efter. Det är bara så.
6 kommentarer
Kommentera →