Himmel & Ord

Om jaget som utställningsobjekt

| 6 kommentarer

Årets melodifestivalskräll, Björn Ranelid, hotar hoppa av innan finalen i Globen nästa lördag. Festivalledningen krisar, kvällspressen jublar och hittar på förstärkningsord så tangentborden glöder.

Egentligen har jag inget personligt intresse av om Ranelid ställer upp i Melodifestivalfinalen eller inte, men cirkusen som uppstått kring denne man och detta bidrag är ett spektakel som bara kan betraktas med skräckblandad fascination. För det är ett spektakel, varken mer eller mindre.

Och egentligen hade jag inga planer på att skriva något om det. Jag hade redan ryckt på axlarna, dragit min suck och glömt bort alltihop, när jag snubblade över den här texten av Anders Mildner. Jag tycker det där är en väldigt bra artikel. Inte så mycket för att det handlar om Ranelid och Melodifestivalen i sig, utan för att det handlar om världen vi lever i – och för den delen också ”medskapar” och bidrar till.

Framför allt det här stycket, där Anders Mildner refererar Zygmunt Bauman (som jag själv för övrigt läste under studietiden, och som står på min lista över sociologer jag vill läsa om igen nu, när mitt intresse hunnit… hm, ”mogna” lite):

Vi har, menar Baumann, med eller mot vår vilja, alla förvandlats till konstnärer. De konstverk vi producerar är våra liv. Dessa ställer vi sedan ut för bedömning. Och vi blir aldrig bättre än vårt senaste konstverk. Passar det omgivningen röstas vi in i gemenskapen, faller det den inte i smaken, skickas vi ut och får formulera om våra jag på nytt.

(Refererat ur Art of life av Zygmunt Bauman.)

Detta att allt vi gör, allt vi är och allt vi står för hela tiden ska nagelfaras och värderas inför något okänt, godtyckligt rättesnöre… Det är något som får stora klockor att ringa i mitt inre. Alltför stora.

Möjligen tycker jag att ”konstnärs”-allegorin för tankarna till långt mer fria och tillåtande processer än det egentligen är fråga om. Det är knappast några kreativa glädjealster som ställs ut, utan våra jag – våra sköra, känsliga, unika jag. Och att den som inte duger ”skickas ut och får formulera om sitt jag på nytt” handlar ju inte om att skriva om en hemläxa, eller måla över en misslyckad tavla. Det handlar om att sudda ut och göra om sig själv.

Sen skriver Mildner något annat som jag fastnar för och möjligen vill sätta i ett större perspektiv. Han skriver:

Mer än något annat medium har teven bidragit till att skapa en ny medieunderklass, vars enda uppgift är att användas i dramafabriken – till dess den är utsliten.

Var det TV som gjorde detta? Enbart? Huvudsakligen? Jag vet faktiskt inte – det är mycket möjligt att det började där. Men det jag tänker när jag läser och reflekterar över det här är att det inte bara handlar om TV längre.

Nu är det spritt över tidningar, webbsidor, sociala medier (Aftonbladet refererar för övrigt diverse kändisars raljanta tweets om Ranelid för att illustrera det de själva kallar ”den vilda hatvågen” som riktats mot Ranelid efter delfinalsegern) – och inte minst det som jag redan tidigare skrivit om: I vårt eget sätt att bemöta varann och andra. Raljansen, spydigheten, den självpåtagna ”rätten” att säga vad som helst om den som för tillfället står lägst i hackordningen – allt det har blivit norm och kultur. Vi tar det för givet – till den grad att vi inte ens längre märker när vi gör det.

Och värst av allt: Elakast vinner.

Jag har inte läst Björn Ranelids böcker och i melodifestivalen har jag helt andra favoriter. Det jag skriver här har egentligen inte så mycket med det specifika fallet att göra, som med tonen. Tonen vi håller på att lägga oss till med – tonen och sättet att förhålla oss till varandra, som tillsammans rymmer en tydlig social hackordning.

Jag kommer att tänka på en filmreplik, ur en av mina stående favoritfilmer: Presidenten och Ms Wade. Den är ungefär så Hollywoodmässigt tillrättalagd som det går, men med åtskilliga retoriska guldkorn. Som det här:

 Let’s see you acknowledge a man, whose words make your blood boil, who’s standing center stage and advocating at the top of his lungs that which you would spend a lifetime opposing at the top of yours.

(Här finns ett Youtube-klipp ur filmen, för den som vill höra citatet i sitt sammanhang!)

Sakfrågan är egentligen irrelevant. Den här veckan pratar vi om Ranelid, efter melodifestivalen blir det någon annan. Det är principen vi behöver syna i sömmarna. Det handlar om vår rätt att bara vara, utan att ständigt värderas på den hyperkalibrerade trendvågen (fullständigt godtycklig, givetvis), få vara annorlunda, eller rent av spritt språngande helgalna för den delen. Ju mindre utrymme vi ger människorna omkring oss – desto mindre blir utrymmet även för oss själva. Man skulle kunna tänka sig att med utveckling, relativt ekonomiskt välstånd och ett på hela taget rätt fridfullt samhällsliv de senaste seklen, skulle vi ha råd att låta det utrymmet öka – för varann, för oss alla.

Jag har givetvis inte gjort några djupare studier av den saken – men jag skulle nog snarare påstå att det där ”acceptansutrymmet” mest blir mindre och mindre.

6 kommentarer

Lämna ett svar

Obligatoriska fält är märkta *.