Det är inte utan ett leende spelande kring vänstra mungipan jag konstaterar att det är skillnad på att plugga när man sjunger på sin trettionionde vår, jämfört med att plugga som nyvuxen 20+åring. Det är, för övrigt, en högst välkommen skillnad.

Men jag måste le åt mina studiekamrater ibland. De är så unga, vill så gärna och så mycket, de vill visa att de redan har koll på allt, vet bäst, är säkrast… Och så är de så förbålt livrädda att göra fel!

Själv tycker jag att kurser är skyddad verkstad – det är lite som halkbanan under körkortsutbildningen, var det nånstans man hade möjlighet att sladda runt och ”se vad som händer” så var det ju där! (Fast jag kan meddela att jag gjorde halkbanan när jag var 21 och livrädd att göra fel, så då vågade jag inte alls ta ut några svängar och sladda runt. Herregud, det hade ju varit barnsligt!) 

Jag skriver mina seminarieuppgifter med exempel och reflektioner ur livet, kryddar med banala men övertydliga exempel och drar våghalsigt egna slutsatser ur det jag läst. Mina kurskamrater frågar hur man ska lämna korrekta litteraturreferenser, fast lärarna redan hundraarton gånger sagt att vi inte behöver tänka på det i de här övningarna. Texterna de lämnar in följer samma struktur logik som de ”fria frågorna” i gymnasiets läxförhör. Jag opponerar på dem enligt gammal hederlig ”positivt-kritiskt-positivt”-modell och inleder varje kritisk sats med ett ”möjligen skulle man kunna tänka sig”, eller liknande. Vem är jag att påstå att jag har rätt – jag vet ju att ”rätt/fel”-parametern mest är en teoretisk illusion.

Själva skjuter ungdomarna för att ta poäng (vilket jag diplomatiskt parerar genom olika varianter på temat ”aha, så du tänker så – vad spännande, kan du inte berätta lite mer?” Jag misstänker att det retar gallfeber på de flesta).

Jag ser allt det där – och drar en lättnadens suck. ”Det är skönt att bli gammal, vara ung var för djävligt”.