Blev sådär igen idag. Ungefär samtidigt som jag, med fyrkantiga ögon och på stela ben, stolpade iväg för att hämta hem barnen efter en heldag med kod, kod och åter kod, svärande över att ännu en dag susat iväg på vad som kändes som en kvart – satt min lärare någonstans i Trollhättan och knappade in ett VG för mig, på ett kursmoment jag själv inte alls tycker att jag behärskar.

Jag vet inte – men jag har väldigt svårt att känna glädje för ett sådant betyg – snarare blir det bara än tydligare hur begränsat (och begränsande?) ett betygssystem med nödvändighet blir. Är det verkligen det mätbara målet som säger mest om kunskapen man tillgodogjort sig?

(Det där gäller för övrigt i många andra sammanhang också – allt ska kvantifieras, och följas upp med mätbara mål. Ofta är det säkert helt rätt – men jag har en känsla av att vi missar något väsentligt, genom detta eviga fokus på mätbarhet, kvantifierbarhet. Har icke-mätbara mål och värden verkligen ingenting att säga oss? Med det sagt – tillbaka till ordinarie sändning!)

På ett sätt är jag just nu en oerhört ambitiös student – jag vill verkligen lära mig, från grunden, en gång för alla. Jag ägnar enorma mängder tid åt att laborera – och felsöka. För fel blir det, hur smart jag än försöker göra. Nästa måndag ska jag lämna in en fyrsidig sajt enligt specifikationer  si och så – och det är den jag filar på sedan en dryg vecka tillbaka. Ja, en dryg vecka. Det är ju det – det tar sån tid! Att testa och experimentera är ett bra sätt att lära, det har jag redan sagt. Kruxet är att hitta och förstå när det inte funkar, varför det inte funkar. Där lägger jag 90% av mina arbetsdagar just nu. ”Nähä, det gick inte, varför gick nu inte det för…? Men om jag ändrar här, då… Nähä. Vad fan dårå…?” Och så vidare.

Och det är bra. Det är som det måste vara – jag lär mig något helt nytt, det måste få ta tid. Jag går strukturerat till väga (och kod i sig ÄR rätt strukturerat, så långt allt väl! Kruxet är alla undantag, och browsers som envisas med att göra – fel) och tar in allt som hjärnan förmår ta in. Men det känns hela tiden som om jag stampar på stället, inte kommer någon vart.

Sen lämnar jag in nåt skit jag tänker att jag ”får väl komplettera sen” – och så får jag VG. Utan att fatta varför. Och utan att känna att det där, det gjorde jag bra. Det handlar egentligen inte om att jag har höga krav på att prestera – snarare om att jag har höga förväntningar på att lära. Stort missnöje – från min egen sida. Lärarna uppenbarligen nöjda än så länge. Den dubbelheten skaver.

För några veckor sen skrev en lärare något i ett utskick som löd ungefär ”Glöm inte att det är viktigare att lära än att få godkänt på kursen” – en formulering jag fnissade rätt gott åt, men jag förstår vad han menade i alla fall. Ungefär: ”Glöm inte bort de icke-mätbara målen”. Nä, jag ska väl inte det.