Missförstå mig inte nu – sommaren har varit både lång och god. Men ändå. Snopenheten sitter som en smäck. Var det verkligen allt? Fick man inte mer för sin tjugofemöring än dessa ynka veckor? Det kändes förvisso som en välbehövlig eon på ljusårs avstånd från vardagen medan vi var där. Men nu – i backspegeln – mest ter det sig som en flyktig dröm.

Var vi verkligen där? Eller… drömde jag det bara?

Det är inte stort mer än ett 50-tal timmar sedan jag satt där, med fötterna i det svala kristallklara adriatiska havsvattnet. Nu sitter jag här, med strumplästen mot ett slitet tyskt parkettgolv, och försöker återkalla känslan av sidenmjuka vågor mot solvarm hud, medan stadens alla nattljud bråkar med mina trumhinnor.

Det går redan trögt.