Vi avbryter härmed ordinarie sändningar på temat semester, lathet och böcker, för ett kort men ilsket inlägg om tyska läkare – specifikt barnläkare.

Eller ”läkare” borde jag skriva, för kvacksalvare (lite ironiskt ändå, att ordet kvacksalveri är hämtat från just – tyskan…!) är vad de är. I Tyskland har de ”bästa” läkarna dubbel utbildning: Dels en skolmedicinsk utbildning, dels en alternativmedicinsk. Vår barnläkare har en sådan ”dubbelkompetens”, kräver privat sjukförsäkring och varje besök kostar i runda slängar €150. Plus kostnader för de mediciner hon skriver ut, naturligtvis.

Som den svenska familj vi är, kommer vi inte till läkaren vid första nysningen – utan först när de varit förkylda i några veckor och eländet inte verkar gå över. Hon skriver ut ”mediciner”, tre fyra olika sorter – och jag vet givetvis inte vad något av alltihop är, jag bugar och bockar och går till apoteket för att hämta ut. När jag kommer hem läser jag på förpackningarna: Homöopatische ditt och Herblische datt. Nässprejen innehåller saltvatten istället för avsvällande medel. (Ett kungarike för en flaska Nezeril!)

OM jag nu hade ringt doktorn så fort mitt barn nös, så hade dessa preparat säkert varit bra nog att lugna mina franska mammanerver, medan barnet bekämpade förkylningen på egen hand. Men som sagt – nu är vi en svensk familj, och går inte till doktorn förrän det faktiskt behövs.

(För er som inte vet – homeopatiska mediciner är i princip utspätt vatten. Du tar ett ämne, späder med 10 delar vatten, och sen tar du den nya mixturen och späder med 10 delar vatten – och så gör du så 10-1000 gånger. Ju fler gånger du späder desto ”starkare” medicin, heter det. Jo tjena.)

Vår barnläkare är tydligen helt såld på det där (skräpet). För tre veckor sedan kom jag dit med vår sjuåring, som då varit rejält förkyld i tre veckor – och då menar jag inte småsnorig, utan ordentligt förkyld. Han hade inte – och har fortfarande inte – haft feber, det var egentligen det som gjorde att jag avvaktat så länge som jag gjorde. Jag tänkte att det går nog över av sig själv – för så resonerar en svensk förälder. Jag är inte säker på om en tysk förälder tänker likadant. Jag kom hem med allt detta – svindyra – skräp som hon skrivit ut. Och gissa vad? Sonen är fortfarande förkyld.

Nu är vi övertygade om bihåleinflammation – en idé som vår ”läkare” slog ifrån sig direkt när jag frågade för tre veckor sedan. Nej, nej, nej – envis förkylning bara. Jo tjena – igen.

Så nu är vi på jakt efter en ny läkare. En som tror på riktiga mediciner den här gången, tack!