…blev jag förälder.
Och det finns så oändligt mycket att säga om allt som hänt under dessa år, att jag helt tappar tal- (och skriv-) förmågan när jag tänker på det.
Idag hade vi kalas. Elva glada barn röjde järnet i fyra timmar (vilket är fullt normalt för ett tyskt barnkalas – fyra timmar, och vanligtvis ”på lokal”, åtminstone om man bor i stan, där husen har väggar av papper och grannarna yrkar på sin grundlagsstiftade ”Mittagsruhe”), mumsade chicken nuggets, pimplade läskeblask och länsade chokladbollsfat.
Sonen, som på sju år förvandlats från en rund klimp till bebis till en lång och spinkig kille som ger sin mor gråa hår genom att växa ur alla byxor på längden långt innan han vuxit i dem på tvären, kammade hem inte mindre än sju lådor Lego under dagen, vräkte i sig tårta och kladdkaka på tvären som bara han kan (fast var han gör av det han stoppar in, det vet ingen…!) och var på hela taget märkbart nöjd med sin dag.
(Ja, utom möjligen sista timmen, då viljan att stanna uppe och bygga lego hela natten lång med buller och bång kolliderade med Den Stora Tröttheten – men det får räknas som olycksfall i arbetet.)
Sju år.
Jag säger bara: Schwoooosch!
Tja, vad finns att tillägga? Vårda minnet, känslan, drömmen, oket och privilegiet. Den här schwoooosch-resan får inte alla av oss göra… 🙂
Det är sant. Och man BLIR lätt – alltför ofta – hemmablind, glömmer bort hur fantastiskt det är och ser bara tidiga morgnar, översvämmade tvättkorgar, gnäll, tjat och konflikter. Men så ibland… går det upp för en.
Bilden känns väldigt symbolisk tycker jag. Just såhär känner jag många gånger inför föräldraskapet. Att jag ALLTID ligger flera steg efter, och en dag kommer jag att stå där vid det tomma kalasbordet och undra vart barnen tog vägen.
Fint! Och oj, fyra timmar. Wow, pust … Hälsa grattis från oss!
Heh – jo, fyra timmar är en stund. Hemma hade det inte gått – men här var vi ju på lokal som sagt, på lekland går fyra timmar ganska snabbt. Och mig gick luften inte ur förrän sista kvarten eller så…! 😉
Ja, tiden rinner iväg! Grattis 7-åringen! Fyra timmar, alla måste varit helt slut efteråt!
Ja – ärligt talat vet jag inte om vi hämtat oss än… Vi hade barnvakt igår, fast bara en ganska kort kväll – kom hem kl 21, men då sov BÅDA barnen…! Otippat!
Grattis! Och att tiden går fort är för klyschigt till och med för mig att säga, jag som nyss firade min förstföddas MYNDIGHETSDAG!?!
Tänkte på dig när jag såg att Shaun Tan skulle hit och prata på diverse ställen. Hade velat smsa dig men har inget aktuellt nummer. Går det att mejla mig det kanske?
Och på tal om kalas, kolla in den här bloggen, eller kolla den igen. Det kallar jag kalas, jesus kristus, jag blir svettig bara jag tittar på’t… men jag tycker om bloggen, den gör mig glad.
http://www.kellehampton.com/2011/05/round-em-up.html
Telefonnummer kommer mejlledes!
Grattis och ja, schwoooosch är nog ordet. Låg nyss bredvid femåringen i sängen, det sedvanliga kvällsmyset, och tänkte på hur nyss det var som hennes nu nästan tonårsslängiga kropp var en bebiskropp. Och på att Gabriel snart är där hon är, han också. Svindel.
Mammasvindel, definitivt.
Och trots att man älskar sin unge så enormt redan när den är nyfödd växer kärleken hela tiden!
Ja, allteftersom man lär känna dem och deras personligheter!