…blev jag förälder.

Och det finns så oändligt mycket att säga om allt som hänt under dessa år, att jag helt tappar tal- (och skriv-) förmågan när jag tänker på det.

Idag hade vi kalas. Elva glada barn röjde järnet i fyra timmar (vilket är fullt normalt för ett tyskt barnkalas – fyra timmar, och vanligtvis ”på lokal”, åtminstone om man bor i stan, där husen har väggar av papper och grannarna yrkar på sin grundlagsstiftade ”Mittagsruhe”), mumsade chicken nuggets, pimplade läskeblask och länsade chokladbollsfat.

Sonen, som på sju år förvandlats från en rund klimp till bebis till en lång och spinkig kille som ger sin mor gråa hår genom att växa ur alla byxor på längden långt innan han vuxit i dem på tvären, kammade hem inte mindre än sju lådor Lego under dagen, vräkte i sig tårta och kladdkaka på tvären som bara han kan (fast var han gör av det han stoppar in, det vet ingen…!) och var på hela taget märkbart nöjd med sin dag.

(Ja, utom möjligen sista timmen, då viljan att stanna uppe och bygga lego hela natten lång med buller och bång kolliderade med Den Stora Tröttheten – men det får räknas som olycksfall i arbetet.)

Sju år.

Jag säger bara: Schwoooosch!