Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst. (Karin Boye)
Skriver man bättre dikter när man är helt förbi av utmattning och musklerna skriker av ansträngning? Skriver man annorlunda dikter? Nya slags dikter?
Jag tror att man gör det. Det tror Daniel Boyacioglu också – och bestämmer sig för att cykla till Gibraltar och hem igen för att se hur en sådan resa påverkar hans poesi och författarskap. Jag är – förstås – oerhört fascinerad av projektet och har för avsikt att följa resan med stort intresse. Jag vet att varje resa på ett eller annat sätt frigör oss från saker som hänger samman med våra ”stillastående jag”, de roller vi kliver in i så snart vi når fram någonstans – vare sig vi egentligen vill det eller ej.
Och jag tror faktiskt som Daniel skriver, att själva tröttheten, de värkande musklerna, ensamheten och att detta med ta sig fram för egen kraft också kommer att påverka resan – och det han skriver under och efter den.
I mina öron låter 60 dagar för en sådan cykeltur oerhört tajt – hinner man överhuvudtaget? Kommer han att orka lyfta en penna efter dagsetappens slut? Jag hoppas det. Och jag hoppas på uppdateringar i bloggen – som jag kommer att följa med enormt intresse. Det här är ett vansinnesprojekt helt i min smak!
(En samlingsvolym med tre av Boyacioglus diktsamlingar ingick för övrigt som kurslitteratur på sista delkursen i ena skrivkursen, så det faktum att jag alldeles nyss har ”läst honom” gör det inte alls mindre spännande att följa det här projektet…!)
Tack för länken! Cykeläventyr är alltid intressanta att följa. Hörde nu på teveinslaget att han backat från returen och nöjer sig med nerfärden.
Aha, tack för upplysningen – jag har inte hunnit hänga med sen jag skrev det där inlägget. Typiskt, just för att jag nu sa att jag skulle. Men idag var det väl avfärd, vill jag minnas… Så NU får jag skärpa mig med följandet, helt klart!