Poesi på cykel – till Gibraltar

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst. (Karin Boye)

Skriver man bättre dikter när man är helt förbi av utmattning och musklerna skriker av ansträngning? Skriver man annorlunda dikter? Nya slags dikter?

Jag tror att man gör det. Det tror Daniel Boyacioglu också – och bestämmer sig för att cykla till Gibraltar och hem igen för att se hur en sådan resa påverkar hans poesi och författarskap. Jag är – förstås – oerhört fascinerad av projektet och har för avsikt att följa resan med stort intresse. Jag vet att varje resa på ett eller annat sätt frigör oss från saker som hänger samman med våra ”stillastående jag”, de roller vi kliver in i så snart vi når fram någonstans – vare sig vi egentligen vill det eller ej.

Och jag tror faktiskt som Daniel skriver, att själva tröttheten, de värkande musklerna, ensamheten och att detta med ta sig fram för egen kraft också kommer att påverka resan – och det han skriver under och efter den.

I mina öron låter 60 dagar för en sådan cykeltur oerhört tajt – hinner man överhuvudtaget? Kommer han att orka lyfta en penna efter dagsetappens slut? Jag hoppas det. Och jag hoppas på uppdateringar i bloggen – som jag kommer att följa med enormt intresse. Det här är ett vansinnesprojekt helt i min smak!

(En samlingsvolym med tre av Boyacioglus diktsamlingar ingick för övrigt som kurslitteratur på sista delkursen i ena skrivkursen, så det faktum att jag alldeles nyss har ”läst honom” gör det inte alls mindre spännande att följa det här projektet…!)

Lite upprättelse till Kristina Lugn

Det här är mitt svar till en av diskussionsuppgifterna i skrivkursen, mer eller mindre direktsaxat från kursforumet. Jag har velat skriva något om Kristina Lugn – och min diktanalys-som-inte-riktigt-blev-någon-formell-diktanalys blev snarare just den slags text jag velat skriva – så här kommer den:

Något av det finaste jag vet som skrivits om skrivande, stod på baksidan av Kristina Lugns diktsamling Hej då, ha det så bra:

Att skriva en dikt är som att först sy fast varenda känsla med björntråd vid min tanke. Och sedan, när den är ordentligt förtöjd där, snickra ihop en meningsbyggnad som har dörrar också för främlingar. Och slutligen, när jag äntligen älskar det jag gjort, förlora det. Och det enda jag kan säga är Hej då, ha det så bra!

Jag blev lite besviken på att det stycket inte verkade finnas med i den här samlingsvolymen (Dikter 1972-2003) – för det är ett stycke jag bär med mig och tänker på i alla möjliga sammanhang. Det handlar om skrivande – men också om föräldraskap, tycker jag. Om skapande i vidare mening. Och om levandet i största allmänhet, om man vill dra parallellen så långt.

Det jag tyckte om med att läsa den här samlingsvolymen, åtta diktsamlingar i en,  var att jag verkligen tyckte mig känna igen diktjaget och dess röst genom hela boken. Hon är sig lik – trots att det är över 30 år mellan första och sista diktsamlingen. Jag tror att det är Lugns styrka – att hennes språk är så glasklart och enkelt, de går knappt att misstolka – och bilderna blir tillgängliga för alla. Jag behöver inte ägna särskilt stor ansträngning åt att tolka dikterna – de går rakt in i hjärtat istället.

Jag hade ofantligt svårt för Kristina Lugn när jag var yngre – 1987 gjorde hon till exempel en serie lätt besynnerliga prat-TVprogram (länk till YouTube) tillsammans med Jörn Donner och Bert Karlsson – och jag tyckte bara att hon var hemsk. Hennes sätt att prata (låååångsaaaamt och om konstiga saker) och så det där håret… Jag var fjortis och levde i en värld av krullpermanent och kornblå mascara – Kristina Lugns hela uppenbarelse representerade en avvikelse som var HELT oacceptabel för mig. (Förlåt mig, jag var kanske ingen vidare mogen 14-åring…!)

När Hej då, ha det så bra kom, 2003, fastnade jag för den där baksidestexten – men kom ändå aldrig så långt att jag köpte och läste diktsamlingen, så det här var faktiskt första gången jag verkligen LÄSTE Kristina Lugn. Och som sagt – dikterna gick RAKT in i hjärtat. Hon sätter ord på SÅ mycket som jag går och funderar på – om att inte riktigt känna sig hemma i världen vi människor byggt upp omkring oss, utanförskap, sårbarhet och – mänsklig litenhet. Alla dessa år gick jag och fnös åt en poet som i själva verket beskriver världen precis som jag upplever den. Vilken ironi, eller hur?!

Det är svårt att välja en dikt – jag tycker verkligen mycket om dem alla, och mest av allt tycker jag om helheten, känslan av att här är EN röst som ljuder genom tre decennier. För mig är det en trygghet och ett skönt lugn (!) att vaggas in i som läsare. Kontinuitet.

Men jag har valt en kort liten dikt ändå, jag valde den inte minst för att jag så tydligt hör Kristina Lugns röst läsa den, på sitt karaktäristiska sätt:

Jag vill inte lämna denna världen.
Jag vill inte att denna världen ska lämna mig.
Vi lever i en demokrati.
Jag röstar för att de levande i denna världen
ska vägra lämna mig ifrån sig.
Om detta förslag avslås yrkar jag härmed
att förhandlingar omedelbart inleds
med ambassaden i Dödsriket.
Jag vill avtjäna straffet
i mitt fosterland.

Det som känns typiskt för Kristina Lugn är hur hon blandar språk och bilder från olika områden – här existentialism och politik och den fackliga rörelsen, och skapar på så sätt bilder som blir väldigt ”här-och-nu”-betonade, trots att de rör de kanske mest diffusa och undangömda delarna av vårt inre. Rädslan för att dö är något väldigt allmängiltigt – men också något vi väldigt sällan talar om. Här blir det konkretiserat, tydligt och plötsligt inte lika laddat att tala om. Någonting i min själ drar åtminstone en lättnadens suck över att rädslan är delad med någon annan.

Språkvändningarna, de enkla orden som vävs till oväntade mönster och bilder, är typiska för Lugns poesi – och för mig också den stora dragningskraften. Jag sörjer lite att boken är slut på förlag, så jag inte kan rekommendera den till er. Men för någon som vill läsa poesi och inte vet var man ska börja, så tycker jag att Kristina Lugn kan vara en bra start. Ett enkelt språk, fyllt av dramatiska ordvändningar, skapar ett effektivt bildspråk om saker och frågor som angår oss alla.

***

Och om det är någon som till äventyrs funderar på att läsa Kreativt skrivande på Mittuniversitetet, så har jag hållit mina inlägg i litteraturdiskussionerna på ungefär den här nivån, och ännu inte blivit underkänd på något, snarare tvärtom. Värre än så här behöver man alltså inte göra det…! 🙂

Prosadikt: Bränt barn

En av förra månadens uppgifter i skrivkurserna var att skriva prosadikt, med en text av Baudelaire som inspiration. Jag insåg – vilket jag egentligen vetat redan tidigare – att det här är en form av skrivande jag tycker väldigt, väldigt mycket om. Marknadsmässigt crap, för att relatera till gårdagens inlägg – men ett formmässigt uttryck där jag känner mig hemma – och ganska lycklig.

Den här skrev jag inte till kursen, den här kom till igår – lite på impuls, mycket baserad på tankar som surrar i mig just nu, om än inte fullt så dramatiska i verkligheten, i nuet. Det har de däremot varit i ett tidigare liv – och jag tycker själv att texten blev ganska träffsäker.

Bränt barn

Jag leker med elden. Vad värre är, jag vet att jag gör det.

Jag känner lågornas hetta, dess tungor som slickar mina händer, min kropp, mitt ansikte. Jag känner den fräna doften av hud som brinner, av bränt kött och bränd själ. Jag känner, jag ser, jag förstår.

Men jag känner inte huden smälta från mitt kött. Jag känner inte köttet brännas bort från mina ben. Ingen smärta, ingen rädsla – elden är min trygghet, min förtrogna, min älskade. I eldens öga dansar jag – i dess skugga falnar jag.

Därför leker jag med elden, som det brända barn jag är. En sådan som jag kan aldrig sky elden, bara älska den – älska den till döds.