Jag funderar på saker som fortfarande lever i mig, fast de är så långt borta. Jag funderar på saker som berör mig fast de inte berör mig. Och jag funderar på saker jag inte kan förklara, om jag så stirrar aldrig så länge på den tyst blinkande markören på skärmen.

Jag tänker på det där som jag skrivit om förut, hur varje människa är låst i sin egen tankes universum – att ingen av oss någonsin har upplevt eller kommer att kunna uppleva ”en objektiv sanning”. Att allt vi har är våra upplevelser – och så orden, som bara högst nödtorftigt kan förmedla det vi upplevt, våra tankar, rädslor och känslor. Och hur väl vi än försöker formulera dem – är orden alltid dömda att först förvanskas genom en annans tolkningsfilter.

Precis som jag själv redan filtrerat upplevelsen för att göra den till min.

Och ingenstans ryms en större ensamhet.