Azer-vafaan…?

Härmed lovar jag högtidligen att hålla truten om alla ansatser till schlager, Mello eller Eurovisoin-prognoser framöver. No more, I promise!

Jag begriper mig helt uppenbart inte på den där tävlingen längre. Det jag gillar går det käpprätt åt håvete för, och det som vinner är konsekvent sånt jag fnyst och föst ner nånstans i bottenträsket av listan… Azerbajdzjans låt var (hm – är, faktiskt) i mitt tycke slätstruken, opersonligt producerad smörja som känns som filmmusik till en film jag raskt skulle zappa bort till förmån för… vad som helst.

Men som sagt, vad begriper jag?

Idag har jag i alla fall invigt Jedwards Lipstick som träningsmusik. Jag kan meddela att den funkade hur bra som helst – och är precis en sån låt som man ska tajma in när mjölksyran vrålar i musklerna och man är på väg att ge upp och ge tusan i alltihop. Lite twins-on-speed på det, så skuttar man glatt vidare på crosstrainern sen.

Och den som missar beatet i Lipstick måtte vara död…!

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=lowk5BpnWyY’]

 

2 comments
  1. ”Oj! Är det redan slut?” tänkte vi när vi bytte kanal och fick se, vad vi snabbt antog vara vinnarlaget, som ’hoppade och stajtade’ i glädjeyra. Den traditionella omspelningen av låten gav mig inget som jag till varje pris måste höra igen. Däremot kände jag en sorts lättnad i att ha missat alltihop – från början till slut.
    Tack vet jag låtar som ”La fiesta termino”! Det var tider det 😉

    1. Hehe, jag tänker på det ibland, våra ESC-tittningar hemma… Bildruta för bildruta om det behövdes – och det behövdes ibland. Och visst – jag är den första att erkänna att det var bättre förr (särskilt 1985, kanske…!).

      Men för den sakens skull tycker jag inte att det är dags att överge traditionen. Inte på länge än, åtminstone…! Jag tittar mer för traditionen och ”jippots” skull än för musiken – svär åt slätstrukenhet och att många länder hellre sjunger på en engelska de inte behärskar än på sitt eget språk och mycket annat, men på det hela taget tycker jag fortfarande att det är en trevlig tradition. Igår satt jag ensam i soffan med datorn uppkopplad på både twitter och facebook – och hade gott sällskap den vägen…!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *