Min morfar var en speciell person på många sätt. Han var lite som en pojke som aldrig växte upp riktigt, utan ville vara samma buspojke livet genom. På gott och ont, givetvis. Men han var i alla fall väldigt förtjust i att berätta roliga historier. Jag minns särskilt en som måste ha varit hans favorit – fast man får ta på sig pilsnerfilm-glasögonen för att riktigt förstå den, tror jag.

Ett grabbgäng hade skramlat ihop veckolöningen och skickat Berra att handla ut till allihop. Han drog iväg på flakmoppe och solen sken och resten av gänget satte sig att vänta på att Berra skulle komma med ölen. Men han dröjde och dröjde, och till slut fick man vackert bege sig ut att leta. De hittar snart Berra avsvimmad i ett dike, flakmoppen havererad vid sidan av vägen, med en tom ölback på flaket. Vännerna skyndar till och lyckas få liv i honom. Han ger dem en dimmig blick och säger, lätt grötigt: ”…skecka mäjj…”

Dvs: ”Hur fan kan ni vara så korkade att ni skickar mig att handla öl?” Morfar var född på Öckerö utanför Göteborg, så repliken ska uttalas på redig hamnarbetar-göteborgska. Den historien tyckte min morfar var hejdlöst rolig – själv skrattade jag nog mest åt morfars gapskratt som sånär lyfte taket från huset. Och nästan när som helst kunde han komma att tänka på den där historien och muttra ett ”skecka mäjj” för sig själv och sen stämma upp i gapskratt igen.

Imorgon ska jag åka på mitt livs första tyska scrapträff. Det ska bli roligt – fast jag måste erkänna att jag är lite nervös redan. Hur ska det gå? Hur länge dröjer det innan min skrala tyska tackar för sig och går hem? Innan hjärnan börjar lukta rök och jag segnar ihop i en liten pyrande överansträngd hög i ett hörn? Värdfolket talar förvisso engelska, men de håller på att slå igen sin butik, och morgondagens träff är inte bara min första – utan den sista som hålls. Så jag vill ju gärna knyta kontakt med några andra som kanske vill ordna egna träffar då och då framöver – nu när jag äntligen hittat några likasinnade pysslingar att hänga med.

Dessutom är ju grejen att jag ska få (=tvingas att) öva tyskan. Tyskkursen ger inte mycket – lektionerna är evighetslånga plågor som jag med lätthet kan hoppa över varannan utan att egentligen missa något. (Läraren hoppar dessutom ganska ofta över mig, för att hon vet att jag kan och tycker att resten av klassen behöver öva mer än jag. Tack för den, säger jag och förlorar motivationen än mer.)

Hursomhelst. Träffen är av knytkalasmodell, och man gjorde mig till godisansvarig. Sålunda kom jag att tänka på morfars historia. ”Skecka mäjj…!”

Hm. Jag inser just att det ser mindre ut på bilden än vad det egentligen är – men det kändes nästan obscent att vräka upp detta godisberg på varubandet i affären.  Även om jag själv vet att vi är många som ska dela. 14 i alla fall. Men ändå.

Beställningen löd på ”Gummibärchen und Lakritz”, men jag var givetvis tvungen att köpa all svensk choklad jag kunde uppbringa i butiken (jodå, det finns här också – det går ingen nöd på exilsvenskar i Hamburg, inte på det sättet i alla fall!) – i rent utbildningssyfte. Typ.

Men alltså. Skecka mäjj – att köpa ”lite godis”. Jo tjena…