Hemma igen efter en skönt kreativ retreat – kanske inte fylld av så mycket tyst kontemplation som med fniss, prat och kreativa utmaningar. Jättekul och jättelyckat och jag hoppas att jag kan åka nästa år igen!

(Vi pratade för övrigt på träffen om det svåra med att förklara en sådan helg för andra, icke ned-dragna i pysselträsket. Som i mitt fall – jag berättar att jag ska till Sverige över helgen och gå på pysselträff, och får till svar: ”Oj, vad kul! Vad ska ni göra sen då?” Att förklara att ”sen” inte finns med i ekvationen överhuvudtaget, att en hel-helgs pysselträff som den här, faktiskt betyder att man pysslar hela helgen… Det är inte det lättaste!)

På Arlanda satt jag och funderade över min ”caffe latte på trippel espresso”, på själva resan – på hur det var en helgtripp där båda riktningarna var hem. Först – hem till Sverige, till Stockholm – och till ”pysselfamiljen”.

Jag har en väninna som ofta pratar om ”den valda familjen”, om den familj av nära vänner som man väljer och som blir familj just för att de utgör en trygghet, trots att man inte råkar vara släkt. Att bli vald till en sådan familj är stort. Jag ska inte tumma på den storheten genom att påstå att hela pysselsfären är en sådan vald familj – det vore verkligen att jämföra äpplen och päron. Men man skulle kunna säga att det är som en slags ”stor, vald släktmiddag”, med valda mostrar och fastrar och sysslingar och bryllingar, som man kanske inte alltid känner så jätteväl… men man har liksom ändå valt dem, genom den gemensamma hobbyn.

Jag skulle antagligen, teoretiskt sett, kunna åka på vilken pysselträff som helst i Sverige och veta att det blir trevligt, oavsett om jag känner människorna där särskilt väl eller ej. Som på ett släktkalas ungefär – med din valda, brokiga släkt. Och det är en slags hemkomst.

Sen – resan hem. Till Tyskland, Hamburg – och familjen. Det självklara hemmet. En bubbla i allt det tyska, främmande och konstiga, en bubbla som är hemma – ändå. Det är inte självklart att känna så. Familjen är förstås alltid hemma – men det är mer. Det är vardag och rutiner och… jag.

Jag tänker att känslan att ”komma hem” är så mångfacetterad, att den består av så många faktorer – och många slags hem.  Många slags bubblor. För några människor är det där okomplicerat, bubblorna är stora och självklara. För andra är det mer komplicerat. Bubblorna är mindre, svårare att hitta och tomrummet mellan dem större.

Men i helgen har jag i alla fall varit hemma – och åkt hem igen.