Kanske en del av mig saknar De Kloka, åtminstone lite grand. Jag tänkte på det idag, när jag skrev ett mejl till en väninna som oroligt undrade vad som står på, efter att ha läst mitt något kryptiska inlägg från i går kväll.

Låt mig förresten förklara det där direkt – att jag skrev som jag gjorde… det handlade mest om att jag fick lust att skriva så. Lite kryptiskt, uppbyggt kring metaforer och bildspråk. Det är snarare ett sundhetstecken än något att oroas för. Sakerna jag – om än dunkelt – skrev om, de finns här, och ja de skräms lite, som en bitsk liten hund. Men det går ingen större nöd på mig. OK?

Det jag tänkte på när jag skrev var detta med hur man någonstans i processen med att sätta ord på saker som rör sig i en, plötsligt kommer på sig själv med att ha satt ord på saker man inte ens var medveten om att man hade inom sig. Blupp! säger det – och så finns det bara där. Något alldeles nytt, fast klätt i ens egna ord – och alldeles bekant, trots allt. Det där saknar jag med att sitta hos Den Kloka varannan vecka, i ett flöde av ord, mina ord – och i det flödet hitta saker jag inte hade en aning om. Åtminstone ingen medveten aning om.

Nåväl, det finns väl flera sätt att Blupp!-a ur sig de omedvetna tankarna – det gäller bara att komma ihåg att försätta sig i situationer där Blupp-reaktioner kan utlösas.