(…och så lite om noveller/kortprosa och pixiböcker.)

”Jag är i en novellperiod just nu” SMS-ade väninnan – ungefär samtidigt som jag med febrilt darrande händer slet upp bokförsändelserna som väntade på mig i Småland. Noveller, noveller, noveller – ett myller av brokiga noveller! Jag är också i en novellperiod just nu – skulle man kunna säga. Frågan är om jag inte egentligen alltid varit det…

Problemet med noveller är att det verkar så enkelt att skriva noveller – några sidor ba, så ere klart sen. Så skrivhugade som inte ger sig på Den Stora Romanen (Träffade för övrigt en person idag som skriver på sin första roman: 700 sidor fantasy, men han kunde inte riktigt svara på om han snart var klar eller inte…!) skriver gärna noveller. Och är de tillräckligt kända – för något annat – får de dem utgivna hur usla de än är, för förlaget listar givetvis ut att ett känt namn säljer, no matter what. Det faktum att något är utgivet borgar med andra ord inte nödvändigtvis för någon slags kvalitet. Sant vad gäller romaner – men jag vill påstå ännu mer sant vad gäller noveller.

Länge har ju noveller nu ändå varit hopplöst fall på bokmarknaden – fast härförleden läste jag en artikel om kortprosans ljusnande framtid, och jag hivar givetvis raskt fram vimpel och vuvuzela och hejar på. Mer noveller åt folket!

(Under barnbokshelgen jag var på för snart två år sedan hade vi också en diskussion om just pixiböckernas status som bokvärldens verkliga bottennapp och lågbudgetskräp. Jag minns att jag tänkte med kärlek på min barndoms Pixiböcker och kände äkta harm över att denna fantastiska produkt inte förvaltas bättre…!)

Själv skulle jag med bultande hjärta fylla både handväskan och bokhyllan (Eller nej, den är visst sprängfylld redan. Hm…) med sinnrika Pixi-böcker för vuxna – gärna signerade Shaun Tan. Jag kan verkligen se hans berättelser blomstra och ta ut svängarna i ett modifierat Pixiformat för vuxna läsare – särskilt den slags berättelser som man finner i Tales from Outer Suburbia, en av de många böcker i kortberättelseformat som väntade i mina Adlibrislådor. Men mer om den lite senare!

Noveller – om jag får ge mig på att karaktärisera en riktigt bra sådan – ska vara högkoncentrerade läsupplevelser, med hög känslomässig närvaro och oktanhalt – för att lyckas göra på några få sidor, vad en roman behöver flera hundra sidor för att åstadkomma. Få noveller lyckas med det. Många verkar ge sig in på att skriva så lösryckt och eteriskt världsfrånvänt som möjligt, för att avsluta med att lämna läsaren med ett så stort frågetecken som möjligt. Sådana ”oförlösta noveller” har jag mycket svårt för – samtidigt är miniromaner inte heller exempel på riktigt bra novellkonst.

Stephen King skrev i ett förord till någon av sina många novellsamlingar att en roman är som en lång relation, medan en riktigt bra novell ska vara som en kyss av en främling i mörkret. Jag gillar Stephen King, men tycker personligen att hans romaner är betydligt bättre än hans noveller. (Undantag finns, men karln skriver ju så sabla mycket, så det ska till statistiska analyser för att komma någon vart med bara hans digra utgivning…!)

Fast just vad gäller noveller håller jag med honom till hundra procent – det är precis sådana noveller jag vill läsa. Och helst skriva… Men det är en annan historia.

Och det är sådana texter Shaun Tan skriver – och illustrerar. Tales from Outer Suburbia är en fullständigt underbar bok. Han leker hejdlöst med vår föreställningsvärld, både i ord och bild – och lyckas skapa en helhet som är trovärdig, fast den egentligen är minst lika bisarr och främmande som den värld som skildras i The Arrival. Jag förväntade mig en barnbok när jag köpte den – och visst får man den känslan när man tittar på omslaget? Men jag vet ändå inte om det här är böcker för barn – några av dem skulle nog gå att läsa för barn, men jag tvivlar på att de skulle bli så begeistrade i dem. Några av dem är definitivt avsedda för vuxna ögon – och vuxna tankevärldar. Ändå skildrar Tan sin fantasivärld ur ett barns perspektiv – han talar helt enkelt till barnet inom var och en av oss. Kanske är det därför jag finner boken så magisk – den går rakt in i hjärtat och väcker något som slumrar där inne.

Det är en gåva att kunna berätta med både ord och bild som Tan gör – och han är mästerlig på att skapa helhet mellan ord och bild. Och som sagt… Jag kan verkligen se hans lekfulla värld komma till sin rätt i ett ”Pixi-format”, som ett litet tittskåp i ord och bild – på fickan. Jag skulle alla gånger ha en i varenda väska och jackficka jag ägde – samt köpa till varenda människa jag känner, förstås. Ack. Läs Shaun Tan, vänner. Era liv kommer att bli rikare – flera dimensioner rikare!