En av förra månadens uppgifter i skrivkurserna var att skriva prosadikt, med en text av Baudelaire som inspiration. Jag insåg – vilket jag egentligen vetat redan tidigare – att det här är en form av skrivande jag tycker väldigt, väldigt mycket om. Marknadsmässigt crap, för att relatera till gårdagens inlägg – men ett formmässigt uttryck där jag känner mig hemma – och ganska lycklig.

Den här skrev jag inte till kursen, den här kom till igår – lite på impuls, mycket baserad på tankar som surrar i mig just nu, om än inte fullt så dramatiska i verkligheten, i nuet. Det har de däremot varit i ett tidigare liv – och jag tycker själv att texten blev ganska träffsäker.

Bränt barn

Jag leker med elden. Vad värre är, jag vet att jag gör det.

Jag känner lågornas hetta, dess tungor som slickar mina händer, min kropp, mitt ansikte. Jag känner den fräna doften av hud som brinner, av bränt kött och bränd själ. Jag känner, jag ser, jag förstår.

Men jag känner inte huden smälta från mitt kött. Jag känner inte köttet brännas bort från mina ben. Ingen smärta, ingen rädsla – elden är min trygghet, min förtrogna, min älskade. I eldens öga dansar jag – i dess skugga falnar jag.

Därför leker jag med elden, som det brända barn jag är. En sådan som jag kan aldrig sky elden, bara älska den – älska den till döds.