Om spindelvävstäckta bylten i hjärnans dunkla vrår

Kanske någon faktiskt räknade ut det? Att prosadikten jag (om än med vissa komplikationer) postade häromkvällen var en reflektion om ätstörning? Tanken var att försöka sätta ord på den där obegripliga dubbelheten i att se och mycket väl förstå vad som händer, vad det är man gör och utsätter sig för – men ändå inte kunna bromsa, ändå inte kunna/vilja/förmå göra annorlunda.

Jag hävdar att ätstörning är en kronisk sjukdom. Du blir inte ”frisk” – du blir symptomfri och sjukdomen vilar latent någonstans inom dig. Förhoppningsvis i ett bortglömt hörn, där den får ligga ostörd, dammtäckt och höljd i fridfulla spindelnät. Men försvinner gör den inte.

Det märker jag nu när jag, som så många andra, gått in i 2011 med ambitionen att i år äntligen renovera mitt liv – med början i det stora rummet Hälsa. Jag har BMI 29 – och jag är inte överdrivet vältränad så att jag kan skylla på en stor mängd muskler som drar upp BMI. Jag är tjock, helt enkelt. Eller ja… ”överviktig”, heter det förstås. För ”tjock” handlar ju om en visuell värdering – det handlar om hur man ser ut, och är ett förbannat dåligt skäl att ge sig på att konstra med vad man väger.

Så varför ska jag börja konstra med vad jag väger då? Ja, mitt huvudsakliga skäl är att jag vill avlasta min struliga ländrygg så mycket som möjligt – för att i gengäld bättre kunna träna och stärka upp den. Det är trögt att komma igång att träna när man hela tiden får ont – och då snackar jag inte om träningsvärk, utan kvidande höftleder, ledband och annat subtilt grejs jag inte ens visste att jag hade. Och jag kan inte annat än tro att det måste bli bättre om ryggen slipper baxa omkring på 10-15 kilo för mycket av mig. Att det är som att skruva ner belastningen på crosstrainern för att inte överbelasta leder och ligament och varenuär.

Men. Samtidigt märker jag ju hur utseendet, självbilden och alltihop smyger sig in i tanken – även om det inte är vad det skulle handla om. Även om jag medvetet försöker fokusera på rygg och stabilitet och träning och tålamod – så har jag ett undermedvetet som lever sitt eget liv, och som helt uppenbart gick raka vägen in i det mörkaste skrymslet och ruskade liv i det damm- och spindelvävstäckta byltet därinne.

Nejdå, jag säger inte att jag håller på att insjukna igen, eller ens att jag är nära. Men jag märker att det irrationella tankemönstret finns kvar, liksom inpräglat i en avlägsen, sällan använd del av hjärnbarken – och att jag faktiskt inte har råd att vara naiv.

4 comments
  1. Nej, det kan jag inte säga att jag räknade ut. Däremot tänkte jag att de allra flesta nog har någonting där de på olika sätt leker med elden. Medvetet eller omedvetet. Jag har åtminstone det.

    1. Så är det säkert. Man snöar så lätt in i sitt eget – att man inte ser andra möjligheter. Eller ja – jag började skriva texten om mig, men när jag var klar… var den inte lika mycket min längre. Men okej ändå.

  2. Fast min (uppenbarligen första) kommentar handlade ju egentligen inte alls om det ditt inlägg handlade om i övrigt.

    Jag tror det är lätt att hamna i gamla hjulspår, oavsett vad det gäller, bra eller dåliga (o)vanor. Det är den mentala varianten av mysbyxorna (men inte nödvändigtvis enbart sköna), men ändå en trygghet. Själv hamnar jag där när jag är trött, stressad, känner mig osedd. Då tar jag fram de mentala mysbyxorna. På gott och på ont, inte alltid medvetet.

  3. Jag kan bara tänka mig vilken fajt det där är att ta, mot gamla spöken, men jag tror och hoppas att din nuvarande medvetenhet och förmåga att kommunicera med dig själv kommer att kunna hjälpa dig att motivera dig själv att må bra, det är det enda viktiga.

    Samtidigt skriver du om att se och mycket väl förstå vad som händer, utan att kunna bromsa – i den saken tror jag att dina inlägg är mycket viktiga för den som idag är på den plats där du var, för den aspekten är svår att förstå för den som aldrig har varit där. Och ja, det är ju faktiskt just det som dikten visar, fast jag ser det först nu. Tolkade den mer som en stark allmängiltig känsla, hade inte en tanke på ätstörningar eller någon specifik form av självplåga. Den växte ännu mer för mig när jag fick veta kopplingen. Viktigt att sätta ord, tror jag.

    Utifrån ovanstående kan jag också relatera till hur jobbigt det måste vara med matlagning och vilken bra idé det är att söka inspiration genom receptsamlingar etc. Du är oerhört bra på att laga mat och att baka. Jag är urusel på att baka och ytterst ojämn som matlagare, och under vardagar när alla är hungriga och jobbet är ofärdigjobbat så haaatar jag att fixa ihop något (som dessutom är allergi-ok + bör vara hyfsat sunt), jag blir världens suraste människa. Jag ska ta ett ryck på sundhetsfronten (O behöver det, precis som jag och barnen för nyttigheten förstås), och hittar jag några bra, enkla och goda tips så är jag med och delar, förstås. Kram och krama om din rygg att krya på sig från mig!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *