Strax stundar kursstart för mina båda litterturkurser som jag ska läsa under det kommande läsåret. Kreativt skrivande, samt Kreativt skrivande – Barn och ungdom.
Den första av mina kursböcker läste jag redan i somras. Det var Det gränslösaste äventyret av Astrid Lindgren – eller rättare sagt, den är sammanställd av texter som Astrid Lindgren skrivit i olika sammanhang; debattartiklar, förlagskorrespondens och essäer. Allt om läsande och skrivande – för barn.
Jag reagerade ju lite här i bloggen vid något tillfälle på att kursen i Kreativt skrivande för barn hade platsgaranti medan samma kurs för vuxenlitteratur inte hade det – jag kan bara anta att det har med antal sökande att göra. Fler vill skriva för vuxna än för barn. Eller också tror de som vill skriva för barn att ”äh, det är la bara att skriva”. Såna exempel har man sett alltför många av. Och Astrid också. Hon skriver exempelvis:
”Varför skriver man barnböcker? En bättre fråga är: För vem skriver man barnböcker? Inte är det för kritiker och förläggare och lärare och bibliotekarier och andra tolkare och tyckare, fast man ibland kan få den uppfattningen.”
Jag läste en bok ur litteraturförteckningen för en av sönerna i somras. Det var en som tydligen formligen dränkts i ros från kritikerna – men både sonen och jag ställde oss kallsinnigt oförstående. Vad handlar den här boken om egentligen? Det ska bli spännande att se om den boken är med i kurslitteraturen som dåligt exempel eller om andra ser något i den som jag missar. Min son missade det ocks – fast å andra sidan, eftersom jag läser för honom, är ju hans tolkning obönhörligen färgad av min. Men många gånger tror jag att de som recenserar barnböcker gör det efter att själva ha läst boken – inte efter att ha läst den för något väl valt barn. Och då är hela recensionen förfelad. Barnböcker ska inte recenseras av vuxna, de ska recenseras av dem de är skrivna för – barnen.
Astrid citerar Isaac Bashevis Singer och hans svar på frågan om varför han skrev för barn – han som var en ”riktig författare”, gubevars.
”Det finns femhundra skäl till varför jag började skriva för barn, men för att spara tid ska jag bara nämna de viktigaste:
- Barn läser böcker, inte recensioner.
- De bryr sig inte om vad kritikerna säjer.
- De läser inte för att finna sin identitet.
- De bryr sig inte om psykologi. /…/
- De älskar intressanta historier, inte kommentarer och fotnoter. /…/
- De väntar sig inte att deras älskade författare ska rädda mänskligheten. Unga som de är vet de att det inte står i hans makt. Bara vuxna har såna barnsliga illusioner.”
Det är ungefär någonstans i linje med den sista punkten i listan ovan som mina tankar går när jag hör folk prata om Paulo Coelhos Alkemisten ungefär med orden: ”Jag har läst den, men jag fattar inte grejen. Det är ju bara en bok”. Någonstans längs vägen har Alkemisten upphöjts till någon slags magisk relik, med kraft att förändra människors liv. Men det är en bok. Jag tänker ett steg längre och tänker att den är en saga, skriven som sagor för barn – men för vuxna.
För dem av oss som älskar Alkemisten kanske det helt enkelt är en berättelse som låter oss ta emot den som barn tar emot en bra berättelse. Utan analyser – litterära eller psykologiska. Den är lätt att ta till sig just så som ett barn tar till sig en berättelse. Och det är en befrielse, på gränsen till magisk. Fast jag kan inte låta bli att tycka lite synd om dem som läser Alkemisten, och för varje sida sitter och väntar på att nåt ska ”hända”…
Vidare skriver Astrid själv:
”Den författare som ivrigt sticker fingret i vädret för att känna varifrån opinionsvinden blåser, åstadkommer bara likgiltiga eller dåliga böcker som inte har mycket med konst att skaffa.”
Ack befrielse! Och varför är inte detta självklart? Idag kanske mer än någonsin ställs krav på att barnlitteraturen ska vara så politiskt korrekt att ingen jävel verkar bry sig om vad böckerna handlar om längre – så länge de inte retar någon. Läste det här inlägget hos Vixxtoria, som skriver en av de roligaste bokbloggarna jag följer. Vixxtorias egen uppfattning framgår väl genom de drypande ironierna med all önskvärd tydlighet – men jag är böjd att hålla med henne om att det här frågorna finns.
Många barnböcker idag är produkter mer än något annat. (Märk väl att Astrid Lindgren refererar till barnlitteratur som konst. Det gillar jag! Så borde varje utgiven barnbok vara – ett konstverk!) Produkter med tafatta och flortunna berättelser – trots att det är de som barnen gillar. De böcker Astrid Lindgren beskriver i Det gränslösaste äventyret, böckerna hon själv läste som barn, fångades och förtrollades av – är inte direkt kända för sin politiska korrekthet. Hon pratar om äventyrsböcker och spänning och och barns självklara logik att den som är ond måste dö. Så är det bara – inget konstigt med det.
”Först i våra dagar har man kommit på att barn bara tål att höra om Kurre Ekorre eller när lilla Lisa skrev brev till farbror Jultomten. Arma barn, nog har det väl gått lite för mycket ekorrar i deras sagor, ekorrar som pratar till på köpet och ändå aldrig säger något att skratta eller gråta eller rysa åt. Barn borde ha rätt att kräva av det de läser, inte bara att få skratta, också att få gråta och rysa, överhuvudtaget uppröras. Ty de vill uppröras…”
Åh så jag minns känslan, spänningskrypet i kroppen när jag läste Mio min Mio eller Bröderna Lejonhjärta, och ondskan var på riktigt, även om det var en saga. Det var ju det som gjorde inlevelsen så handlöst omöjlig att värja sig för – som om man nu hade velat!
Jag upplever det där – idag, som vuxen – som en avgörande förmåga att ta barnlitteraturen på allvar – på ett sätt som den som skriver om Kurre Ekorre kanske inte gör. (Nu raljerar jag om Kurre bara för att bygga på citatet – men jag är säker på att det går att skriva seriös barnlitteratur med en Kurre Ekorre i huvudrollen också. Vem vet egentligen vad en Kurre kan råka ut för…? Och kan man skriva klassisk litteratur om en kanin som heter Femman, så går det säkert att skriva en seriös barnbok om en ekorre som heter Kurre. Det är inte det formerna det handlar om, utan berättelsen i sig. Som alltid!)
Det jag tänker på är att vuxna fokuserar på formen när vi läser barnböcker (och vuxenböcker?), och vill styra över vad boken ska ”ge” barnet. Vi vill skapa litterär multivitamintablett av lästillfället – och låter berättelsen i sig komma i andra hand. Men för barnen gäller omvänt. Formen är inte så noga – bara det är spännande!
***
Vuxenlitteratur är för övrigt också en produkt. Sociala förlag är en blogg (bland annat) om att marknadsföra böcker (bland annat) där jag häromdagen läste det här (ur ett inlägg som refererar en bokkonferens):
”Mikael Tegnér menade att polariseringen har blivit tydligare i bokbranschen, mellanskiktet i försäljningsskalan är nästan borta idag, antingen säljer man som Marklund/Larsson/Brown i 100 000-tal eller så säljer man cirka 3000 ex totalt.”
Jag vet ingenting om siffror i det här sammanhanget – men det känns rätt. På ett ungefär sisådär. Men vad är det som gör att det ser ut sådär? Är det för att Marklunds/Larssons/Browns böcker är så mycket bättre? Eh – nej. Det är för att de är produkter, och som konsumenter tenderar vi köpa samma varumärke som vi köpte förra gången (och gången dessförinnan, osv) – vi blir varumärkeslojala mot ”våra” författare, helt enkelt. Dessutom har dessa storsäljande författares alster fler likheter med produkter – de är inte stor litteratur, de är inte böcker som stannar kvar i våra själar och präglar våra tankar. De är konsumtionsböcker, helt enkelt. Vi konsumerar dem, och sen är de slut och vi köper en ny. Som vi köper en ny liter mjölk när vi druckit ur den gamla. (Ja, jag raljerar. Och?)
***
Och medan jag skrev det här inlägget infann sig en sällsam känsla. Vardag. En skrivande vardag. Den känsla är så välkommen så!
Pingback: Citat Isaac Bashevis Singer « Trotsig Frizon