Barnens kompisar från Sverige är här på besök – med föräldrar förstås, men huvudtricket är att barnen ska få träffas. Vi tänkte från början att det kanske skulle bli ett knepigt möte – så små barn och de har inte setts på över 4 månader. Fyra månader är lång tid när man är 4 eller 6 år. En artondel av all tid man hittills varit med om – eller mer.

Men oj, så de kom ihåg varandra, och så snabbt de återupptog kontakten. Fem minuter blankt, sen var det som om de setts på dagis för bara någon veck sen.

Vi föräldrar är smått tagna – av intensiteten i mötet, av de livliga lekarna – och av värmen förstås. Men också av det gnagande tvivlet. Herregud – vad har vi gjort, egentligen? Vad gör vi här…?