En märklig kväll är det. Hemmet är tyst och inte enbart tack-och-lov-att-de-äntligen-har-somnat-tyst – utan ensamt och tomt tyst. Bara ett barn hemma. Stora pojken är på skolresa. Stora lilla sexåringen… Först hade han bestämt sig för att inte följa med, för ”Jag skulle sakna mamma och pappa alldeles för mycket”, som han själv uttryckte det. Men sen hade någon sagt att på skolresan får man glass – och då kom ju hela saken i en annan dager.

Han sa det där i morse igen, när vi satt på busstationen på Wandsbeker Markt och väntade på att resan skulle börja. ”Jag kommer att sakna er.” Då höll mitt hjärta på att brista – men jag svarade bara att ”vi kommer att sakna dig också, men du kommer att få jättekul på resan och inte ha tid att sakna så mycket”. Det trodde han inte på. Men några tårar kom inte. En liten, kanske nervös, vinkning bara.

Jag minns mina egna skolresor – eller ja, mina var ju klassresor, jag har aldrig gått på så små skolor att man kunnat resa iväg hela skolan sådär. Hur spännande det var, men också läskigt… Det påminner en om att man en gång ska stå på egna ben, vara stor på riktigt och klara sig själv. Det är en lockelse och en rädsla – på en och samma gång.

Vid det här laget borde han ha somnat i alla fall, därborta utanför stan där de håller hus. Idag skulle de åka drakbåt, och imorgon dressin. Grilla på kvällen. Sova i ett rum tillsammans med några av de större barnen. Ingen har ringt och sagt ”Han längtar hem, ni måste komma och hämta honom”. Det måste vara ett gott tecken – fast just ikväll känns kvällstystnaden inte alls lika behaglig som vanligt.