Nä, mycket scrappat blir det inte nuförtiden – inte sen då när jag var sjuk och tog mig an surdegshögen. Men sen storknade jag visst på det också, för några fler surdegar bidde det inte. Men jag har ju några kvar som jag inte visat än, får väl portionera ut dem lite så att det verkar som om jag gör något.

Ärligt talat, jag är sjukt trött på scrapbooking just nu. Det känns okreativt, allt ser likadant ut och jag saknar nytänkande – både från min egen sida och från materialtillverkarna. Det finns inga nya mönster att trycka papper i, inga nya färgkombinationer, och en ny sorts blingstenar gör ingen revolution. Diecuts känns gammalt (även om jag fortfarande med förtjusning köper och samlar vidare) och ska jag vara ärlig känns det som om de nyheter som släpps handlar om att scrappa snabbare, få ”mer gjort” – inte om att tillföra den kreativa processen något spännande eller lekfullt.

För mig har scrapbookingen blivit för mycket bransch, för lite konstform. Allt handlar om produkterna, alldeles för lite om känslan, uttrycket och lusten att skapa något eget.

Jag vet inte. Kanske är det bara jag som tappat lusten lite grand. Kanske kommer lusten tillbaka igen, efter lite ledighet. Kanske gör den inte det. I så fall får jag hitta på något annat. Vi får se.

Den här layouten, för att återgå till det jag skulle skriva om i det här inlägget, handlar om när Axel fyllde år förra året. Han ser nästan likadan ut nu som då, även om han blivit ett helt år äldre. Följden av det blev att jag givetvis hann klistra dit en stor 3:a i hörnet innan jag tänkte efter och insåg mitt misstag. Nåja. Det syns lite limrester på originalet, men ni som ser den digitala varianten slipper det. Det finns fördelar med allt…!

Layouten lider av svårartad överdos av blingstenar, vilket får stå som symbol för mitt svavelosande domedagstal ovan. Mer kreativitet, mindre bling!