Det sa pling i inkorgen, och där låg – detta:
Det är godis en hobbybloggare kan leva länge på!
Etikett: böcker
Recension: Janne min vän av Peter Pohl
Det är lite lustigt, för Janne, min vän (Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl) har stått i min bokhylla redan i flera år – och jag har hela tiden haft en känsla av att den där boken, den är speciell. Den kommer att träffa som en knytnäve i solar plexus, när jag än läser den. Och sen har den ändå blivit stående. Jag har tagit fram den ibland, och satt tillbaka den igen. Nej. Inte nu. Inte än. Inte så mycket för tidpunkten i sig, som för sinnesstämningen, grunden och jordmånen boken skulle få att gro i. Den måste vara rätt.
Och nu var den det. I det glupande vakuumet efter uppsatsen, då jag ville göra så mycket men fick finna mig i att inte orka – men läsa en bok orkade jag. Och högtidligen mottaga den förväntade knytnäven i solar plexus.
Det här är utan tvekan en av de vackraste och hemskaste och mest drabbande böcker jag läst. Den sortens bok som får hjärtat att bulta och känslorna att skena, och där man vet redan i förväg att slutet kommer att göra ont, ont på så många plan.
Det räknas som en ungdomsbok, och vissa skolor tvingar barnen att läsa den på svensklektionerna. Det märktes inte minst på recensionerna på GoodReads, där betygen mycket kategoriskt klustrat ihop sig kring ettor respektive femmor – och ettorna mestadels kommer från skoltrött ungdom som menade sig ”aldrig skulle ha läst om jag inte var tvungen”. Bli tvingad i skolan är ett effektivt sätt att förstöra en läsupplevelse – och den här boken är värd bättre.
Dessutom innebär ungdomsbokstämpeln att åtskilliga vuxna inte kommer att läsa den, och det är lika synd det.
Boken handlar om vänskap, om barns vänskap när den inte banaliseras av vuxenfiltren som de flesta författare lider av. Om hemligheter som måste berättas, men inte kan berättas, och om gåtor som måste lösas men inte går att lösa. Om när barndom och vuxenvärld flätas samman på alldeles fel sätt.
Det är ingen feelgood-bok, inte på långa när. Men det är ändå en bok som skildrar känslor och närhet och mänsklighet med en sådan nerv att åtminstone jag drabbades av en sådan sällsam glädje över att dessa känslor finns, att vi arma människor får ha dem. Smärta och sorg är också sådana känslor boken skildrar, med samma obarmhärtiga närvaro och ett språk som smyger inpå och in i och inte går att värja sig mot.
Som alltid när en bok verkligen berört, blir det helt omöjligt att recensera, eller ens rättvist referera. Jag kan bara upprepa: Det här är en av de hemskaste och vackraste böcker jag läst.
(Fast jag avskyr omslaget…! Totalt ovärdigt!)
Icke-recension: Pappan och havet
Jag tänker inte recensera Tove Janssons Pappan och havet, fast jag alldeles nyss läst ut den. (Ja, för första gången. Ja, det är bedrövligt.) Skriva om den, visst – men inte recensera. Det går liksom inte.
Jag gav mig på den, med min väns ord ringande i öronen (”egentligen är den nog ingen barnbok”), men väntade mig kanske ändå en barnbok, inkörd i inlärda mönster som man är. Böcker om snälla finlandssvenska troll med stora nosar och svansar med tofs är barnböcker, så är det bara. Men det går liksom inte att hålla fast vid den tanken, då får man ägna hela läsningen åt att leta efter när själva sagan ska börja, för den följer liksom inte den sortens dramaturgier. Den går helt sin egen väg, berättar, fast utan alla yttre attribut vi kommit att ta för givna när det gäller historier. Spänning, konflikter, huvudpersoner…
Jag tänker att jag läser boken som jag drömmer. Jag läste någon gång för länge sedan att när vi drömmer spelar vi själva alla roller. Om du drömmer om din bror, din chef, din granne, din hund – så är det ändå aspekter av dig själv du drömmer om. Så känner jag för karaktärerna i Pappan och havet. De är jag, varenda en av dem. Inklusive Mårran. Mammans och pappans med sina respektive vilsenheter. Mumintrollet och lilla My med olikheter och samförstånd. Mårror och sjöhästar. Nycker och längtor.
Nej, någon recension går inte att skriva. Hur recenserar man något man drömt?
Men jag tror att jag ska läsa om den, snart.
Sagan om is och leda
Jag tyckte verkligen att TV-serien Game of Thrones var fullständigt formidabel underhållning när jag såg de första två säsongerna förra våren. När de var slut och det gick upp för mig att säsong 3 bara skulle sändas tyskdubbat på TV alternativt behöva inväntas ett helt år innan DVD-versionen skulle släppas, gav jag mig på böckerna medan jag väntade.
Fem tegelstenar à 1000-1300 sidor vardera, och jag plöjde med friskt humör. De tre första gick på ett par månader. Den fjärde tog hela sommaren. Och sen den femte dårå… som jag fortfarande bara är halvvägs genom.
Jag tappade fart, kan man lugnt säga. För att inte säga intresset.
Först och främst irriterar det mig att författaren väljer att dela upp karaktärer mellan olika böcker, så att man under 1000 sidor inte alls hör talas om en rad karaktärer – för att sedan förväntas återuppta bekantskapen som om ingenting hänt i nästa 1000 sidor. Under vilka man i gengäld inte får veta något om de karaktärer man fortfarande minns och är intresserad av.
Det är ett drag som gör det lätt för författaren, men knappast för läsaren – och funkar inte som gestaltande drag i min värld.
Och sen detta med att man börjar göra TV av en bokserie som inte ens är färdigskriven än… Är HBO säkra på att slutet av serien håller att göra TV av? Jag är nämligen inte så säker längre. (Fast det är klart, TV kan man göra av vilken skit som helst, det har vi sett förr.)
Det är väl nu jag avslöjar hur uråldrigt gammal jag blivit, men jag tycker det är så torftigt. TV-underhållning har väl alltid varit kommersiellt dravel, men numera är det så utstuderat att även det som ska föreställa storslaget och producerat med väl tilltagna budgetar, känns plastigt och konstruerat om man bara sneglar en liten smula förbi kulisserna. Bah.
Jag ska kämpa mig genom bok fem också. För sakens skull klämmer jag väl bok sex och sju också när de dyker upp… Fast just nu känner jag mest att det gärna får dröja ett tag.
(För övrigt ser jag nu säsong 3 med den intet ont anande maken. Utan att lämna några spoilers för andra oinvigda måste jag säga att jag har liiiite svårt att uppbringa fullt engagemang för ehm, valda delar av storyn…!)
Skröna om en mattkniv samt en spontan, rosa recension
Bland kommentarerna till postningen om den ultimata skärmaskinen fanns en som rekommenderade stållinjal och skalpell hellre än maskin. Det fick mig att tänka på min mattkniv. För jo, jag har givetvis provat att skära till mina pärmkartonger för hand också, men fått konstatera att när jag måste kombinera muskelkraft och precision i ett rejält bångstyrigt material – då är jag för klen i nyporna.
Däremot använder jag min mattkniv till att skära till foderpapper, det är den jättebra till.
En gång hade jag en hantverkare här hemma, jag tror att han skulle installera torktumlaren eller något sådant. Han behövde en kniv, och istället för att gå och rota i verktygslådan-som-Gud-glömde som maken ansvarar för, hämtade jag min kära mattkniv i pyssellådan och överräckte den till installatören.
Han vägde den i handen och sa: ”Oooh…”
Vände och vred på kniven en stund till och såg sedan upp på mig och sa ”En sån här är dyr”, med en menande nickning och en min som med all önskvärd tydlighet egentligen undrade om min man verkligen skulle godta att jag lånade ut den fina kniven till honom.
Hmpf. Min fina, dyra kniv. Jag minns inte vad jag svarade, antagligen någon undvikande om att jag inte visste vad den kostat, fast jag borde ha svarat att jag köper bara bra grejer och bra grejer får kosta.
(Möjligen understruket med ett litet ”Gör nu vad du kom hit för, Saukerl!”, vilket alla begriper som läst Markus Zusaks Boktjuven, eller möjligen sett filmen.)
Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om de tyska könsnormerna, men det tar emot. Vad vi kan konstatera är i alla fall att även om den svenska jämställdheten har en bra bit kvar att gå, sitter könsnormerna här i Tyskland än hårdare, och är på många sätt inte ens ifrågasatta. Här är klädkedjornas pojk- och flickklädesavdelningar tydligt utmärkta med både skyltar och färgkoder (ja, ni vet – rosa här och blått där, och nåde den förälder som ”råkar” ta fel), det säljs både leksaker och godis i rosa förpackningar med texten ”nur für Mädchen” och små flickor får lära sig att kräva av små pojkar att de ska släppa dem före, hålla upp dörrar och säga ”Ladies first”.
Jag blir så arg av sånt där att jag nästan kaskadkräks, bara av själva symbolspråket. En människa kan gott hålla upp dörren åt en annan människa, men hela ”ladies first”-konceptet är en sådan vidrig chimär att jag får impulser att örfila upp föräldrar som lär sina döttrar såna dumheter.
(Men nej, jag tror inte på våld heller. Vi snackar symboliska frustrationsörfilar i luften här.)
Tror man på ”ladies first” är man långt ifrån att greppa vad jämställdhet och feminism faktiskt handlar om. Inga ”förmåner”, bara rättvisa. Men vi har alla ojämlikheten invävd i våra tankar och förgivettaganden. Det är därför så många faktiskt inte ser problemen, fast de står som en hel elefantjord i våra vardagsrum.
Eftersom jag tillbringade 8 mars i år väntande på ett synnerligen försenat flyg i en lounge på Kastrup, hade jag tillfälle att fira dagen med att läsa Valerie Solanas Scum-manifestet (Bokus, Adlibris, Fritz Stål). Jag hade lite roligt åt att sitta i kostymloungen, bräddfylld av ”viktiga affärsgubbar”, och läsa en bok som med stor säkerhet aldrig förr lästs just där inne. Om du läst den förstår du humorn i det. Om du inte läst den – gör det! Jag rekommenderar särskilt förlaget Modernistas svenska översättning, med synnerligen njutbart förord av Sara Stridsberg – en läsupplevelse bara det.
Ladies first-grejen rimmar med Solanas uttryck ”Daddy’s girls”, det vill säga kvinnor som spelar med och hjälper till att reproducera den patriarkala strukturen genom att passivt acceptera och nöja sig med sin tilldelade, ringa lott i samhället. Att hålla upp en dörr betyder ingenting, det kan patriarkatet kosta på sig. En chimär, en opiepust åt kvinnorna, så att de håller sig lugna och fogliga.
SCUM är givetvis en mycket tillspetsad text, vilket Stridsberg också påpekar i sitt fantastiska förord. Den kan läsas på flera sätt, mest uppmärksamhet har givetvis getts åt bokens våldsamma ideologi (SCUM står för Society for Cutting Up Men). Skillnaden är att SCUM är en bok och patriarkatets våldskultur en högst påtaglig sak som vi ser och lever med varenda dag.
Den här artikeln tycker jag också att ni ska läsa. Den är det bästa jag läst på länge, och den pekar på samband som är så övertydligt att vi måste göra oss både blinda och döva och möjligen lite dumma i huvudet för att inte se dem. Fotbollsvåld. Gatuvåld. Våldtäktskultur – påhejad av ett rättssystem där det verkar helt jävla omöjligt att få en man dömd för ett övergrepp med mindre än att han erkänner, knappt ens då.
Du ser det här, varenda dag. Det Solanas gjorde med sin bok var att hon vände på rollerna och skrev ut det finstilta, det vi inte pratar om, bara lever med. Oerhört kontroversiellt. Och inte ett dugg aktuellt idag, vare sig i Sverige eller Tyskland.