Sagan om is och leda

Jag tyckte verkligen att TV-serien Game of Thrones var fullständigt formidabel underhållning när jag såg de första två säsongerna förra våren. När de var slut och det gick upp för mig att säsong 3 bara skulle sändas tyskdubbat på TV alternativt behöva inväntas ett helt år innan DVD-versionen skulle släppas, gav jag mig på böckerna medan jag väntade.

Fem tegelstenar à 1000-1300 sidor vardera, och jag plöjde med friskt humör. De tre första gick på ett par månader. Den fjärde tog hela sommaren. Och sen den femte dårå… som jag fortfarande bara är halvvägs genom.

Jag tappade fart, kan man lugnt säga. För att inte säga intresset.

Först och främst irriterar det mig att författaren väljer att dela upp karaktärer mellan olika böcker, så att man under 1000 sidor inte alls hör talas om en rad karaktärer – för att sedan förväntas återuppta bekantskapen som om ingenting hänt i nästa 1000 sidor. Under vilka man i gengäld inte får veta något om de karaktärer man fortfarande minns och är intresserad av.

Det är ett drag som gör det lätt för författaren, men knappast för läsaren – och funkar inte som gestaltande drag i min värld.

Och sen detta med att man börjar göra TV av en bokserie som inte ens är färdigskriven än… Är HBO säkra på att slutet av serien håller att göra TV av? Jag är nämligen inte så säker längre. (Fast det är klart, TV kan man göra av vilken skit som helst, det har vi sett förr.)

Det är väl nu jag avslöjar hur uråldrigt gammal jag blivit, men jag tycker det är så torftigt. TV-underhållning har väl alltid varit kommersiellt dravel, men numera är det så utstuderat att även det som ska föreställa storslaget och producerat med väl tilltagna budgetar, känns plastigt och konstruerat om man bara sneglar en liten smula förbi kulisserna. Bah.

Jag ska kämpa mig genom bok fem också. För sakens skull klämmer jag väl bok sex och sju också när de dyker upp… Fast just nu känner jag mest att det gärna får dröja ett tag.

(För övrigt ser jag nu säsong 3 med den intet ont anande maken. Utan att lämna några spoilers för andra oinvigda måste jag säga att jag har liiiite svårt att uppbringa fullt engagemang för ehm, valda delar av storyn…!)

Guilty TV-pleasure: Bizarre foods

Efter gårdagens stora melodifestivalskräll präglades förmiddagen fortfarande av dels av kommentarer om att folk borde skämmas (!), och dels av kommentarer om att man genom att inte titta på Melodifestivalen frigjort värdefull tid (dock oklart vad man lämpligen använt den till). Jag har hittills lyckats undvika att kontra med att jag nog frigör mer tid ändå, eftersom melodifestivalen är det enda TV-program jag tittar på…

Och sen kom jag på att det inte är riktigt sant, för jag tittar faktiskt då och då på ett TV-program, som trollbinder med skräckblandad förtjusning – och dessutom sänds odubbat här, bara en sån sak… Huvudrollsinnehavaren, Andrew Zimmern, är en matglad amerikan, som sprudlar av lite grand samma slags fryntliga energi som Steve Irwin, ”Krokodiljägaren” ni vet, hade på sin tid.

Programmet heter ”Bizarre Foods”:

(Redaktionen vill här passa på att varna känsliga tittare, och informera om att filmklippen inte är helt… eh, vegetariska.)
[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=Yg7K36i8B4c’]

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=43D4TNS3Gsk’]

Tyvärr hittar jag inget klipp från det första avsnittet vi såg. Det hade filmats på en båt, där maten så att säga hivades direkt från havet till tallriken – utan att passera någon slags tillredningsprocess på vägen. Andrew Zimmern kryddar TV-underhållningen med närmast episkt njutningsfulla utrop som ”Fään-täästic” och ”That’s a-määzing!” – och är glad och fryntlig i princip oavsett vad som serveras.

(Notera att i filmklippet om ”the mud-fish soup” att Andrew faktiskt inte är så lyrisk åt själva anrättningen – det händer inte ofta, kan jag säga…!)

Bizarre foods har blivit ett slags ”guilty-pleasure”, som vi tittar på, ömsom garvande, ömsom äcklat kvidande… Jag har då och då hävdat att jag skulle kunna smaka på vilka ”lokala delikatesser” som helst, så länge jag äter det tillsammans med någon som faktiskt tycker att det är en delikatess. Mudfish-soppa kan möjligtvis ligga någonstans kring gränsen – men jag hävdar ju då att tricket är att äta den ”bisarra maten” tillsammans med någon som faktiskt tycker att det är gott.

Något som Andrew Zimmern missade när han besökte Sverige och fick prova – surströmming:

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=60d6xpgnxEg’]
(Dålig kvalitet på klippet, någon som filmat sin TV. Men det här bara måste delas och visas ändå!)