The very last inch of us

Hbg_stadsteatern2_650

Our integrity sells for so little –  yet its all we’ve got. It’s the very last inch of us, but within that inch – we’re free.

***

Bilden är tagen på Helsingborgs stadsteater, i ett av de stora rekvisita- och kostymförråden. Jag tycker om figuren vars ansikte ser så  genomträngande på mig genom bilden, bland alla sina tomma och uttryckslösa kamrater. Hen är sorgsen, men närvarande.

Orden är ur en av mina favoritfilmer, V for Vendetta, och tål att mediteras över. 

Inför en kodak-weekend

Nåja, så mycket Kodak är det nu inte i mitt fotograferande, och har inte varit sedan jag förlade min instamatic under en skolresa till Danmark i sjätte klass. Men ändå. Kodak-moments är ju ändå kodak-moments – även om de numera skildras digitalt, och med en Sonykamera.

Kodak-2

Med fotograferandet har det varit rätt uselt denna märkliga vår. Jag vet egentligen inte varför – förbluffande ofta har jag faktiskt kameran med mig… men sen blir det bara inte mer. Och blir det till äventyrs några bilder, kommer de ändå inte längre än till minneskortet. Igår, inför resan, tömde jag ett par av mina kort, så nu informerar Lightroom mig om att jag har 2172 icke-betygsatta bilder att gå genom. Sen nån gång.

Någonstans tror jag att det kreativa tvärstoppet hänger samman med det jag skrev om tidigare idag. Att det inte bara är yrkesmässigt jag behöver något nytt – utan på alla personliga plan också. Jag har varit inne på det tidigare – det duger inte att bara prestera ut saker, det måste komma in något också.

Men i helgen blir det åtminstone både sällskap och plåta av, för då går vårens upplaga av #attackfoto av stapeln. I höstas gjorde den tjusigt brokiga gruppen Gotland, och där och då beslöts att nästa plats att attackera skulle bli Helsingborg.  kändes som en evighet tills dess – men nu vet jag inte… Gotland var väl alldeles nyss, eller?

Attackfotoresor handlar för mig om kreativt sällskap och samvaro – bilder blir det, men de är egentligen mest bonus… Att traska och prata, skratta och bara vara i andra nördars sällskap, det är det verkliga Kodak-moment jag ser fram emot i helgen. Det brukar bli en vitaminboost som varar länge!

***

(Bilden ovan är från en Hamburgpromenad tidigare i veckan – med sällskap, faktiskt. Kanske därför det alls blev några bilder tagna den gången.)

Fotofredag

Hänglås-1

 

En gammal bild får bli dagens postning. Fri för tolkning, men den har något jag tycker om. Dynamik och stabilitet. Stillhet och – åtminstone upplevd – rörelse. 

Annars är det dåligt med fotograferandet just nu. Har kameran med mig överallt, men den hänger där den hänger över axeln. Inspirationen tryter, milt uttryckt. 

Kanske behöver jag nya impulser även där? 

En tablettask med blandat smågodis

En av de saker jag sörjer mest i min stulna/borttappade/mystiskt försvunna pysselutrustning är den lilla fina emaljerade akvarellasken som jag varit så glad åt. Den var gjord för att rymma 8 halvkoppar, men jag hade – efter inspiration från nätet, givetvis – hackat den så att jag lyckats trycka ner hela 14 halvkoppar i asken, trots att den var liten nog att utan vidare rymmas i en jeansficka. Å så glad jag var för den…

Men – den asken tillverkas inte längre så den kommer jag aldrig att kunna ersätta. Ack och ve.

I väntan på att lyckas bestämma mig för vad jag vill ha för portabel akvarellåda framöver, gick jag idag till lokala färghandeln och införskaffade lite temporärt godis så länge. Jag hade en plåtask för halstabletter liggande – en ask jag egentligen köpt för att jag gillar plåtaskar och tänkte att ”en sån måste man ju kunna ha till nåt… nån gång”. (Pepparmintstabletterna som var i gav jag inte mycket för, däremot.)

Och sedan min gode far fattat tycke för ett märke av ryska akvarellfärger jag tagit med mig vid ett tidigare besök, gick jag redan och sneglade på de där färgerna och var nyfiken på att testa dem jag också. (White Nights heter de,  och är lite roliga på så sätt att de kostar nästan ingenting alls, vare sig hemma eller här. Ändå är de inte så dumma att måla med.)

Inför sverigeresan nu i helgen hade jag inhandlat ett nytt litet gäng färgkoppar åt fadern – och då fick jag syn på den där tablettasken igen, som bara låg där och skräpade.  Och se – när jag provade med pappas färgkoppar i asken kunde jag raskt konstatera att asken verkade som klippt och skuren för nio helkoppar.

(White Nights säljs bara i helkopp, och de är också lite odrygare. Det är inte så att de har mindre pigment, som färger i ”studiekvalitet” brukar ha. Det är snarare så att de är lite som ett mellanting mellan ”kakfärg” och tubfärg i konsistensen – och går åt lite fortare än exempelvis Winsor & Newtons färger.)

 

TablettaskSmågodis2

Sagt och gjort – idag tog jag min tablettask och gick till godisaffären för att plocka ut en palett på nio färger av lösviktsgodiset… jag menar av de lösa färgkopparna. Fast det kändes faktiskt ganska mycket som att stå i gottaffärn och välja smågodis…! Erkänn att det ser ganska smaskigt ut…? 🙂

TablettaskSmågodis3

Jag är ju egentligen inte så väldigt hemma på akvarellmålning, utan mer nyfiken på att försöka lära mig. Det var inte alldeles enkelt att välja nyanser. Jag menar – vilken ”palett” behöver jag? Vad passar mig och mitt sätt att måla? Jag vet ju knappt vad jag håller på med… Fast jag begrep åtminstone bättre än att bara välja ”fina färger” och försökte tänka att jag skulle ha varma och kalla toner av varje färg, eller åtminstone möjlighet att värma upp eller kyla ner nyanserna genom att blanda med någon annan färg.

Jag försökte också tänka färger för så kallad ”urban sketching”, vilket jag inte kan påstå att jag utövar, men vilket väl är vad jag drömmer om att kunna göra. Stadsfärger alltså. Men vad är det för färger på en stad egentligen…? Femtio nyanser av betonggrått…? När jag ser färgerna så här på min hemkluddade färgkarta, tänker jag att de känns lite i klatschigaste laget, om jag inte i första hand tänker mig att måla av graffitiväggar. Kanske jag borde ha valt jordigare, mer nedtonade färger?

TablettaskSmågodis1

Färgkopparna sitter fast med varsin glue-dot* på undersidan, men de går ju ändå att peta bort om jag vill byta ut någon färg framöver. Det kanske jag kommer att göra – de kostar ju i princip ingenting, så det känns inte som en katastrof om jag ändrar mig. Vi får se – jag märker väl när jag börjar använda dem. Men nu har jag i alla fall en portabel akvarellåda igen – tills när jag nu får tid att ta mig ut och skissa/måla på stan igen. Det känns fint. EN ordning återställd i alla fall!

(*Alla pysslingar vet vad glue-dots är – men för er andra: Det är en slags gummiartad lim-plutt (ursäkta fackterm) man köper på rulle, och som är bra att fästa ungefär allting med.)

Fokus på rymmen

OutOfFocus

Fokus just nu är ungefär överallt utom där jag vill ha det.

Och strängt taget inte där heller, eftersom tankarna ändå envisas med att röra sig dit där de vill vara, istället för att hålla sig där som tingens tillstånd tvingar dem att vara. Jag kan inte klandra dem. Det hade oroat mig mer om de snällt och med okritisk lydnad fokuserat på att leta orderbekräftelser i tio års mailskörd, för att försöka matcha mot bank- eller PayPal-betalningar. OM de fortfarande går att få fram i systemen.

Mina tankar idkar sund civil olydnad, och det gläder mitt åldrande rebellhjärta.

Men visst, jag är ju inte mer än människa. Jag svär också långa svavelosande haranger över att administration, hälsovurpor och allehanda brandutryckningar brer ut sig över mitt liv och tar alltför mycket av tid jag definitivt velat ägna åt annat. Åt fotograferande. Reflekterande. Skapande. Bloggande. Levande.

(Jaja, förvisso pluggande också, och det är också viktigt – för att inte tala om bra mycket roligare än att leta kvitton… Men det får jag ju vackert hinna med oavsett.)

Jag har inte tid med det här. Jag har viktigare saker för mig. Saker att göra, att fundera på, skriva om, njuta av. De där sakerna som mina tankar vill syssla med istället för själadödande kvittoletande. Där jag vill att mitt fokus ska vara, denna sista vår i Hamburg.

Så – jag sänker pannbenet och kör vidare. Friheten hägrar som en lockande morot framför en trilskande åsna. Snart så. Snart. Ska bara…