I födelsedagspresent i år har jag fått – fast födelsedagen inte är förrän om en dryg vecka – en ny dator. Jag har inte riktigt haft någon dator på några år, förutom en ärvd sak som barnen slitit ut och ratat såsom oduglig. Med viss rätt. Den dög till nöds att konvertera eböcker till Kindlen på, titta på Netflix medan jag pysslade samt delta i ett och annat webbinarium under pandemin. Men inga tyngre processer än så. Bildbehandlingsprogram och liknande besvärade jag mig aldrig ens att installera.
Följaktligen har jag inte ägnat mig åt foto, bildbehandling och liknande på ganska många år nu. På grund av hårdvarubristen, men också på grund av Sverigetillvarons förutsättningar, som även de lämnar en del övrigt att önska, vad gäller utrymme att odla intressen utöver arbetet. Det går givetvis inte att jämföra 100 % tjänstledighet för studier i en utomlandsbubbla med yppersta förutsättningar för ett komfortabelt liv, med ett tetrisliv med heltidsjobb+, vanligtvis pendling, familjepussel och husskötsel. Men jag måste också konstatera att jag gått i minusfällan, trots att jag så många gånger skrivit och reflekterat över att det är just en fälla den är.
Vadå ”minusfällan”…? Jo, fällan att när livet blir trångt och tajt och inte rymmer allt som måste rymmas, att vi då bara tänker ”minus”. När trycket ökar är det en naturlig reaktion att tänka ”nåt måste bort”, och så går man rationellt över sitt livspussel och tar bort alla onödiga saker, så att de nödvändiga ska få mer utrymme och pusslet lättare kunna fås ihop. Rationalisten kan då upptäcka – möjligen till sin förvåning – att hur mycket man än minusar bort ur sitt liv, går pusslet lik förbannat inte ihop. Energin sinar, orken tryter. Man kanske börjar undra hur i helvete andra lyckas få livet att gå ihop – och till och med verkar ha det – ganska bra…?! Medan man själv absolut inte får ihop det, utan dukar under för håg- och energilöshet, och kanske till slut låter det stora låt-gå-mörkret svepa in… för att man inte orkar.
Man kan inte lösa ut ekvationen med bara minus. Något måste också tillföras – energi in.
En robot kan utföra sina uppgifter med ett minimum av input – lite ström i batteriet så går duracellroboten igång. Men vi är inte robotar. Vi behöver en mer komplex ”kost” än ren energi. Det räcker inte ens med syre, vatten, mat och sömn – vi behöver mer, för att förbli levande människor. Vi behöver varandra (och visste vi inte det för ett år sedan, så vet vi det nu), våra relationer. Vi behöver glädje, inspiration, förundran, intryck, möjlighet att uttrycka oss, uppleva allt det som ger näring åt själ och medvetande. Det är ju ändå de saker som gör oss till människor och inte någon slags underlägsna varelser i tänkande och lärande datorers skugga.
Man kan inte bara ta bort, hur logiskt det än kan verka. Något måste också komma in.
Minusfällan.
Jag VET detta, har skrivit åtskilligt om det genom åren. Ändå gjorde jag själv precis det där högrationella felslutet när jag flyttade hem från Tyskland till en tillvaro med helt andra förtecken än de jag kom att vänja mig vid där. Det här har jag inte tid med, det där får jag göra någon annan gång – när jag blir pensionär kanske. Eller vad jag nu tänkte – jag vet uppriktigt sagt inte.
Med årets födelsedagspresent – som åtminstone råder bot på hårdvaruproblemet – börjar jag försöka reclaima en del av det jag rationaliserat bort. Det blir en rejäl tröskel att sätta mig in i all kunskap som gått förlorad – det blir uppenbart hur mycket jag glömt bort… Men även små steg skapar rörelse, så länge man tar dem i rätt riktning.
Hittills tagna babysteps:
– Dator fådd och installerad
– Bild- och designprogram från Affinity installerade (Designer som är ett vektorgrafikprogram, Photo som är ett bildbehandlingsprogramm och Publisher som är ett layoutprogram)
– Wacom pennplatta beställd (lite på impuls, men jag har varit nyfiken på en sån i alla år…)
– Medlemskap på Moderskeppet tecknat
Pågående steg:
– Bildlagringslösning
– Skaffa och installera Adobe Creative Cloud (Photoshop och Lightroom)
Kommande steg
– Designa om bloggsajten – eller åtminstone laga där den blivit trasig
– installera Scrivener på datorn och kanske något som kan fungera som ett ”mixerbord” för berättande
Målbild:
Visionen är att skapa en designstudio med de här verktygen och allt lärande/görande jag kan klämma in.
Vad det sedan ”ska bli” – det vet jag i vanlig ordning inte, men tycker heller inte det spelar någon större roll just nu. Möjliggörandet och förutsättningarna är viktiga, men sen? Sen ligger ju världen öppen, då får vi se vad det blir.
