Om förmågan att tänka större än en rät linje

Det absolut bästa med allt mitt pluggande, lärande och ständiga drivande efter att hitta nya vinklar och perspektiv på allting, är den där känslan… nej upplevelsen, när allt flyter ihop. När man inser att alla delar hänger ihop och bildar en oändligt komplex och fascinerande helhet. Att det inte finns några ”olika ämnen”, att all kunskap är en och samma, allt vetande är ett – eftersom världen vi lever och rör oss i, forskar i, lär oss om, också är en och samma. Det är en svårbeskriven känsla – den närmaste synonym jag kan komma på är magi. Som att världen plötsligt blir begriplig, i all sin obegriplighet.

Det är en underbar känsla.

Men det är också den största frustrationen. Man har den här fullständigt överväldigande känslan av helhet, av att kunna se samband, hur saker hänger ihop – men allt människor omkring en är intresserade av är när man är ”färdig” och vad man pluggar ”till”.

Inte en enda gång, under alla år, har jag mött någon som varit intresserad av vad jag lär mig, och hur det utvecklar mitt sätt att se världen. Som velat prata och diskutera med mig, lyssna och ta del av. Berika och berikas.

Inte. En. Enda. Gång.

Jag vet att jag tagit upp det här tidigare. Stört mig på kommentarerna, snävsyntheten. Tänkt att ”livslångt lärande” är något fler borde ägna sig åt, som borde vara en naturlig självklarhet – inte ifrågasättas och reduceras till simpla etiketter.

Men det är mer än så, eller hur…?

För min egen del är det förstås en enorm frustration – att inte kunna förmedla all den här magin jag får uppleva, helt enkelt för att inte en jävel bryr sig. Ingen har tid att lyssna på något som kräver mer än en tweet eller trettio sekunder att förklara. Våra liv är så inrutade, så fyllda av uppgifter och brådska – har vi ens tid att förstå vad det är vi gör längre?

Grejen är: Vi tror att vi gör världen begriplig, eller åtminstone hanterbar, genom att reducera den till bitar vi kan ta in utan ansträngning. Då kan vi rada upp bitarna och beta av dem i tur och ordning, på ett strukturerat och till synes rationellt sätt. Men det vi missar är att begripligheten, meningen, ligger i själva ansträngningen med att lägga ihop delar till helheter, istället för dela upp helheten i delar. Och medan vi är upptagna med fragmenten, förlorar vi helheten ur sikte.

Och då undrar jag: Vad händer sen? Om vi glömmer bort helheten, och att det faktiskt finns ett värde i att anstränga sig för att se den som den är, UTAN att reducera ner den till fragment vi tycker är enklare att hantera…? För mig är det lite som att nöja sig med Reader’s Digest som kunskapskanal. Du får en färdigtuggad och friktionsfri bild, men vad kan du egentligen göra med den? Hur långt kommer den att ta dig?

Det handlar inte om mig, om att JAG ska få berätta om vad jag läst eller lärt, att just mina tankar skulle vara en särskild guldgruva världen går miste om. Vad jag vill åt är dialoger, samtal, diskussioner. Viljan att ta del av – och att själva bidra till något större. Jag får en rynka mellan ögonbrynen och en känsla av att vi egentligen reducerar oss själva. Oss själva och vår förmåga att tänka större än en rät linje.

Om en retroaktiv triumf och svårigheten att förenkla det som måste förbli komplext

Inläggskategorin ”jobbrelaterat” är den jag tycker sämst om namnet på – men jag lyckas ärligt talat inte komma på ett bättre. Det är också den kategori som tar mest plats i mina egna tankar, och som jag därför mest av allt vill skriva om just nu.

Tanken är att det jobbrelaterade inte nödvändigtvis (eller överhuvudtaget) ska handla om mitt jobb, utan om allas våra jobb.

I höst inleder jag mitt fjärde (!) års studier i organisationsutveckling och ledarskap, men under de tre år jag redan umgåtts med ämnet har jag knappt skrivit en rad om det – utöver rena examinationer.

Och det är lite synd, för det är verkligen bra saker vi studerar – saker som berör vem som helst som:
• jobbar (eller gör något överhuvudtaget)
• i någon form av organisation (eller i vilken gruppering som helst)
• för att försöka få till någon slags resultat, samt
• har eller är en chef.

Under de här åren har mina främsta intresseområden kommit att bli motivation och gruppdynamik, och vilken roll ledarskapet spelar för att bidra till en kultur där individer motiveras och gruppdynamik utvecklas.

Och, förstås, hur allt hänger ihop – för det gör det.

Personligen är jag mer road av perspektivet ”att ha en chef” än ”att vara en”, eftersom det är där det blir möjligt att betrakta organisationen och dess ledarskap, strukturer och kultur som ett komplext och dynamiskt system – och det är ju där, i ett systemperspektiv, som saker och ting blir verkligt intressanta.

För flera år sedan – jag tror vi snackar ordningen 10-12 år – skrev jag långa och invecklade inlägg om ”linjärt” kontra ”icke-linjärt” ifråga om tänkande och agerande, och om hur det linjära obönhörligen leder oss fel. Bland annat argumenterade jag att devisen:

”Om du gör som du brukar, får du också det resultat som du brukar.”

är direkt felaktig: För varje gång du upprepar ett mönster kommer resultatet att bli lite ”sämre” än det varit tidigare – till dess att det hela går fullständigt åt helvete och du står där med skägget i den berömda brevlådan och undrar hur det kunde gå så fel.

(Samtiden är full av exempel. Feel free to pick a recent one.)

Allt det här beror på att varken du eller världen du lever i är slutna och självständiga enheter, utan delar av ett komplext system där alla delar är i ständig rörelse. Varje situation du förhåller dig till är därför fundamentalt unik och beror på ett närmast oändligt antal variabler som påverkar både över tid och rum. Du kan alltså inte fatta ett informerat beslut om hur du ska agera i en given situation genom att bara betrakta situationen här och nu – du behöver se den i ljuset av hela den komplexa process som lett fram till det här och nu du befinner dig i.

Hursomhelst – de där inläggen var oerhört trevande och jag skrev dem mer eller mindre i blindo. Jag var (och är, i ärlighetens namn) passionerat fascinerad av systemtänkandet, men saknade då terminologi nog att hitta källor att förankra mitt filosoferande i. Det var här i bloggen jag prövade mina tankar, trevade mig fram, experimenterade med idéer och försökte hitta begriplighet. ”Vad händer om man uttrycker det på det här sättet?”

(Någon gång ska jag fördjupa mig i hur allt lärande är språkligt – men det får bli ett annat inlägg.)

De där inläggen fick ett minst sagt svalt mottagande, med kommentarer som varierade från ”Vad fan svamlar du om?” via kompakt tystnad till ”Låter intressant, fast jag fattar ingenting”. Själv var jag frustrerad för att jag visste att jag höll i en tråd till något intressant, men kom inte vidare. De trådar jag kunde följa ledde antingen vilse, eller också till teorier jag inte var redo för.

Idag har jag, som den ultranörd jag nu är, och genom att följa referenser från kurslitteratur och annan forskning på organisationsområdet, nosat mig fram till ett helt fält med litteratur som behandlar komplex systemteori och dess applicerbarhet på organisationer och ledarskap. Att i efterhand kunna konstatera att jag trots allt inte var så fel ute i mina trevande texter för länge sedan, är en liten retroaktiv triumf. Men framför allt är det en lycka att upptäcka att det här faktiskt är ett område som det forskas och skrivs om.

Boken på bilden ovan är en av de mest refererade; möjligen inte helt akademisk, men i gengäld hyggligt enkel att ta till sig. Men det finns förstås fler. Det de har gemensamt är att de ställer vårt vanliga, linjära, sätt att betrakta saker över ända och visar på konsekvenserna av att vi ändå gör som vi brukar och blir förvånade när det går åt helvete. Det är abstrakt och lite svårt, och jag tror att en del av mig älskar det extra mycket just därför.

Just nu befinner jag mig i ett läge där saker och ting börjar flyta ihop, i positiv mening. Där allt jag läser – och jag läser mycket – hänger ihop, och bildar en nyanserad bild.

Det är svårt att förklara – att dela komplexiteten på ett enkelt, men ändå adekvat sätt – men jag tänker åtminstone försöka. Jag inser att det är genom att försöka paketera om och förmedla till andra som jag själv verkligen kan förstå.

Det är min egen nästa nivå av lärande – och i sig en komplex process.

Blogg100, dag 6: Vi är ett, och vi får vad vi mäter

Innan du läser dagens inlägg: Läs Bob Hanssons debattinlägg om utbrändhet som samhällsproblem. Bara gör det. Se det som en ouvertyr.

***

Jag såg det redan i december. Ett välbekant ansikte som fått en skrämmande, askgrå skuggning som aldrig funnits där förut; ögon som förlorat ljus och glimt och liv; en kropp som allt mer påminde om en vissnad blomma, slokande och hopkrympt. En person som tappat bort sig själv. Jag såg och jag visste så väl vad det betydde, men jag sa ingenting. Vad skulle jag ha sagt? Jag intalade mig att jag inte kunde göra något. Att det inte fanns något jag kunde säga som skulle göra någon skillnad.

När jag försöker beskriva vad jag upplevde i det där mötet, tänker jag på Michael Endes bok Den oändliga historien. Den är en av de bästa och vackraste böcker jag läst; en barnbok som håller för vilken vuxen omläsning som helst. Den handlar om hur ett grått, tyst och smygande Intet förtär världen Fantasien. Den handlar om att växa upp, förstår mitt vuxna jag. Om att bli vuxen och glömma bort sina fantasier och drömmar, och istället navigera en tillvaro av måsten, krav och oro. 

Bob Hanssons text får mig att dra djupt efter andan eftersom jag inser att där Ende beskrev en människas Fantasien på väg att förintas av ett grått absorberande Intet, beskriver Hansson precis samma sak – men ur ett samhällsperspektiv.

Jag skulle ha sagt något. Jag vet inte vad, eller hur, eller vad det skulle ha kunnat leda till. Men det spelar ingen roll. Jag skulle ha sagt något. Vad som helst. Visat att jag såg, och fattade.

Vi väljer, som kollektiv och som samhälle, att inte se. Vi väljer att intala oss: Det finns inget jag kan göra. Det finns inget jag kan säga. Det händer inte mig. Det rör inte mig. Men det är inte sant. Det rör oss alla. För innerst inne vet vi mycket väl att det inte handlar om några svaga individer som gjort något fel för att bli sjuka, och att alla starka, rationella individer går säkra, ”har koll”, ”jobbar proaktivt”, ”äger sin kalender” och allt vad det heter. Prestationssamhället är en struktur, lika mycket som patriarkatet eller något annat. En struktur kan inte övervinnas av någon individ, stark eller svag. Strukturen måste förändras av det kollektiv som lever i den – och för det krävs vakenhet och medvetande. Sjukdomsinsikt, som Bob Hansson kallar det.

För några veckor sedan fick jag lära mig uttrycket ”du får vad du mäter” av en klok kollega som inspirerar mig mycket. Känn på den en stund, och fundera på vad vårt samhälle mäter, och vad det innebär. Vad räknas idag? Vilka är vår tids hjältar? Vad tror vi på? Vad mäter vi?

Jag skulle ha sagt något. Men jag var tyst. Jag visste inte hur jag skulle kunna rädda dig. Förlåt mig. Jag skäms så för det. Även om jag kanske inte kunnat göra mer än en liten, liten skillnad för dig – så skulle jag åtminstone inte ha bidragit till att fortsätta normalisera att vårt samhälle bryter ner människor. 

Och det spelar egentligen ingen roll om det är du eller jag som drabbas, det är ett lotteri. Du är jag. Jag har varit du. Vi är ett samhälle, och vi bygger gemensamt strukturerna omkring oss. 

Vi är ett, och vi får vad vi mäter.

Om gravitation och kaosteori i organisationer och relationer

Det här klippet hittade jag häromdagen och kan varmt rekommendera till alla som har en organisation – eller kanske rent av en relation – att förändra eller hitta tillbaka till kärnan i. Det är ett kort föredrag, ungefär 20 minuter långt, behagligt avskalat och kondenserat till några få begrepp med konkreta exempel, enkla att förstå och relatera till. Det handlar om varför organisationer drabbas av stagnation – och slutligen förfall.

Alldeles särskilt gillade jag parallellen mellan organisationer och relationer. I klippet beskrivs parrelationerna som våra minsta organisationer – och jag tycker det är en strålande analogi. Den organisatoriska lösningen att klättra uppåt i verksamhets- och komplexitetstrappan översätts med den falnade relationens desperata ”Vi skaffar hund!” för att blåsa liv i förhållandet. Klockrent. Hunden kan givetvis också vara ett tredje barn, en sommarstuga eller en köksrenovering med teppanyakihäll.  Och så vidare. Genom att så att säga ”expandera verksamheten” tror man sig nå kritisk massa för organisatorisk nöjdhet. Gör mer, så ökar nettotillfredsställelsen, även om procentsatsen ligger kvar på en låg nivå. 

Det finns en slags logik där – förutom att det inte fungerar så förstås.

(Parrelationen skiljer sig givetvis också från affärsdrivande organisationer på flera avgörande sätt. En faktor är exempelvis att organisationen har sina huvudsakliga intressenter utanför själva organisationen, medan relationen existerar främst för sitt eget intresse – vilket förstås inte gör saken mindre komplicerad.)

På ett sätt faller resonemanget tillbaka till den gamla vanliga skillnaden mellan ledarskap och management. Ledarskap som det visionära och lärande, rörelse och kontinuerlig förändring; management som det kontrollerande och stabiliserande. Oftast framställs de båda som parallella spår att välja mellan: ”Hur är det nu, vill du vara en visionär ledare eller en kontrollerande chef?” Det blir ett ”val” som är så givet att vi snarast måste se det som det ett icke-val. Här och där i llitteraturen ses ledarskap/management  som två ytterligheter på en skala – men i den här presentationen förklaras de som två delar i en ofrånkomlig förändring, en gravitation. 

Den där ”gravitationen” drar det visionära ledarskapet genom lättja (som egentligen är ett ekonomiskt förhållningssätt; strävan efter resultat med minsta möjliga resursåtgång) och eventuell fetma (då affärerna ”rullar på” och man tycker sig kunna tillåta sig viss bekvämlighet) till management och stagnation. 

(Jag gillar inte termen management, nog måtte vi ha ett vettigt svenskt ord? Kan man säga styrning, eller är det ändå snävare…? I en del litteratur ställs ”chefskap” i kontrast mot ledarskap för att markera den där skillnaden, men jag gillar inte det heller. Chefskap är en yrkesroll, en befattning – inte sättet att utöva rollen. Egentligen.)

Att en organisation rör sig mot stagnation är alltså den ofrånkomliga rörelsen, naturligt inbyggd i den verklighet organisationen verkar i. För att undgå den måste organisationen aktivt och medvetet driva en motrörelse – tillbaka till visionen. Men den motrörelsen kommer alltid att kräva mer energi in vad som kommer ut i form av resultat. Ledarskap på den nivån är alltså direkt oekonomiskt. 

Kommer ni ihåg min gamla kaosteori? Jag har refererat till den lite då och då genom åren: 

”Om du gör som du brukar göra, kommer du att få det resultat som du brukar få – fast för varje gång lite sämre än sist.”

Jag tänker att Troedssons gravitationsbegrepp i presentationen förklarar varför det för varje varv i cykeln blir lite sämre resultat: Lättja.  Naturlig, ofrånkomlig och inbyggd i systemet. Att slentrianmässigt göra som man brukar är definitivt en fråga om lättja, att följa en snitslad bana istället för att följa en visionär kompass så att man är säker på att man går åt rätt håll. Visst är det lite slött? Och det är då vi hamnar i att upprätthålla status quo, istället för att faktiskt komma någon vart.

***

Jag vet inte om jag kan dra någon entydig slutsats av det här. I relationen är relationen sitt eget syfte, och motiverar ”organisationen” att investera den extra energin, gå den extra milen för att motverka lättjan och gravitationen och hålla fast vid det ursprungliga – i det fallet kärleken. 

Men i en affärsdrivande organisation är balansgången en annan. Investera resurser vi vet att vi inte får tillbaka, för att hålla fast vid en vision? För att vara sanna mot företagets ”själ”? Visa mig en bolagsstyrelse som klubbar den strategin…! Samtidigt ligger ju företagets långsiktiga överlevnad – i synnerhet när världen snurrar så fort som den gör nu – i just detta, i att inte duka under för gravitationen, bli slöa och baktunga och utveckla ett attention span som aldrig sträcker sig längre än tiden mellan två kvartalsrapporter.

Jag ser mig om. Tar in ”samtiden” omkring mig. Ser butiks- och cafékedjor breda ut sig som svampinfektioner över hela städer, förorter och bonnhålor; time-boxade människor som tar sig fram genom sina liv med nästa fredagsmys hägrande som morötter framför åsnor; marknadsstatistik som basunerar ut att snart ska vi gemensamt punga ut i runda slängar 70 miljarder kronor på skinkor, rakvatten och alladdinaskar… 

Samhället skulle kanske ta och skaffa hund, när det ändå är i farten…?

Ordbilder: Om havet, att flyga, textens död, en storstädning och otämjda vågor

Varje år när vi är här, i vår kroatiska semesterort där maken har släkt och dit vi åker varje år, försöker jag hitta ett sätt att rättvist skildra det kristallklara havsvattnet här. Det går inte. Det närmaste jag kommer är att det är som flytande glas – men det säger ingenting om hur sidenmjukt det rinner kring min hand när jag ligger på bryggan och låter en arm hänga ner i vattnet. 

”Som att simma i ett akvarium” har jag också sagt – men det är inte heller riktigt sant, för det här är havet och havet är äkta och på riktigt. Havet lever, högst påtagligt. Att simma i det är att bli en del av det – förvisso som en tillfällig gäst, men välkommen och inbjuden. 

Jag dyker ner i flytande glas, kristallsmekning och sidensvalka, låter havet omge mig, omfamna mig. Jag simmar ut på djupt vatten, där havsbottnen sträcker ut sig en tre, fyra meter under mig. Jag tänker att så här måste det vara att flyga.

Havet, just här, är helt enkelt det vackraste jag vet. 

***

Jag läser en bok om läsförmåga i en tid av nya medier och nya logiker. Den säger (ungefär): ”Texten är död, länge leve bilden!” och jag vet att den har rätt.

Det är kontroversiellt – vem är väl beredd att ge upp texten som självständig kommunikations- och symbolbärare? Hur kan man ens tänka sig något sådant? Men författaren fortsätter: Handen på hjärtat – vilka skriver idag? Vilka fyller webbsidor med ord som vore de boksidor? De unga…? Eller de som vuxit upp med skriftliga texter som något så självskrivet (!) att det inte ens föresvävar dem att ifrågasätta texters nödvändighet i ett kommunikationssamhälle. (Min återgivning)

Sug på den ett tag, alla språkpoliser med särskrivningsfobi. Om texten är död, vad ska vi göra med våra skrivregler? Hur ska vi klara oss utan dem…?

***

Om texten är död, och bilden blir kung i dess ställe, borde jag givetvis illustrera mitt hav med en bild. 

Men jag är en av relikerna. Ibland tycker jag helt enkelt att ord skapar tydligare bilder än bilderna själva. Ordbilderna får fler nyanser än bildbilderna har pixlar. 

(Åtminstone bland mina relik-gelikar, som förmår avkoda dem.)

***

Jag läser en annan bok som handlar om den fiktive stenåldersmannen Grok och varför han var den bredarslade nutidsmänniskans (Homo Sapiens Lardassius) överman i allt – starkare, friskare, smartare. Vi vill så gärna se oss, med alla våra tekniska uppfinningar, som skapelsens krona, den alltigenom överlägsna arten och världsalltets obestridliga härskare. Men sanningen är att vi blivit Groks kusin från landet (fast tvärtom – urbana drumlar), klumpiga och småtröga. 

Vi har det för enkelt, har tillrättalagt världen omkring oss, styr den med våra tekniska gadgets så att vi inte längre behöver använda vare sig fysisk eller intellektuell kapacitet till något verkligt väsentligt – som överlevnad och anpassning till en föränderlig miljö. 

Jag tänker att Grok inte skulle ha låtit sig skrämmas av textens död och skrivreglernas upplösning. Han har anpassat sig till svårare samtidsförändringar än så, här är en till – och en västanbris, en axelryckning. Nutidsmänniskan vill gärna se sig som utvecklad och flexibel – förändringsbenägen, rent av. Men när det kommer till kritan har vi nog mest glömt hur man gör, och nöjer oss med att muttra ”det var bättre förr” och krampaktigt klamra oss fast vid det vi har och förstår. 

”Somligt förändras aldrig.” säger vi. Fast jo. Allt flyter, även vi.

***

Läser flera olika böcker parallellt just nu, men känner ändå hur de rinner samman, smälter ihop och beskriver en helhet. Det gör mig lycklig. Vem behöver knark när det finns böcker som får en att se saker på nytt sätt, ger världen fler nyanser. 

***

Herregud vad jag behövde den här semestern. Det har varit ett jävla år, på ren svenska. Jag vet att jag sa det i vintras också, om 2014. Att det var ett jävla år som jag med glädje skulle se försvinna i backspegeln. Men 2014 ”went out with a bang” som det heter, och jag har ägnat våren åt att städa upp. Jag har gjort det med den äran, om jag får säga det själv. Det blev rätt fint när det blev klart.

Ibland behövs en god storstädning. Även om det oftast inte blir gjort förrän skiten far i fläkten och det bara måste göras, när inga undanflykter hjälper. Nu är det gjort och jag är redo. 

Men semestern… Den behövdes.

***

Igår bjöd havet på vågor, starka och otämjda. Kristallglassmekningen fick muskler och en brusande kraftfull röst, dånande längs stranden. Jag satt på min bryggkant och lät dem skölja själ och sinne rena.